Det finns så mycket som skrämmer mig. För 3 år sedan levde jag i rädslorna. Jag var till slut livrädd för att behöva leva. Rädd för vetskapen om att jag ska leva i många år än.
Idag lever jag med rädslorna istället för att leva i dem. Jag har t.ex. panikångest. Det gör att jag har svårt att t.ex. åka hiss. Hur lever en rullstolsburen då? Jo, hon trycker på knappen, rullar in när dörrarna öppnas, färdas i hissen och rullar ut när dörrarna öppnas igen. Valet är mycket enkelt. Antingen låter jag rädslorna begränsa mig, eller så låter jag dem inte göra det.
När framtiden skrämmer mig, när tankarna drar iväg mig ”vart är min kropp på väg/kommer jag att vara ett kolli när jag fyller 60/vad händer om jag inte längre kan ta hand om mig själv”, då stannar jag upp och fokuserar på mitt andningsankare. Att vara här och nu, att stanna upp i ögonblicket och inse att oavsett vad framtiden bär med sig så är jag faktiskt okej här och nu och det är det enda som räknas, det enda som krävs av mig.
Ibland skrämmer det mig att veta att om jag och Nicke skulle separera, så skulle jag behöva ha en assistent hos mig, nästan dygnet runt, eller så skulle jag behöva bo i stödboende. Att vara så beroende av sin omgivning och ändå hålla sig stark inombords, är tufft. Rädslorna drar ibland iväg med mig, och det får de göra. Jag observerar dem opartiskt och likt som Alfons Åbergs ”Stick du stygga spöke, för du finns ju inte!” infinner sig lugnet och jag inser att skulle jag hamna i en sådan situation så skulle jag lösa det med. Förr eller senare och högst troligt med ännu en problemlösning i bagaget.
Rädslor är inget annat än hjärnspöken som begränsar oss. Vi kan välja att krypa ihop och undvika rädslan genom att titta åt ett annat håll, eller så möter vi rädslan i vitögat, kastar oss in i den och inser att det trots allt bara var en rädsla som väntade på att besegras. För det är ju oftast så, att när vi väl ger oss i slag med rädslan, när vi vågar utmana den, då visar det sig att det faktiskt är ganska enkelt att besegra, för det är ju faktiskt den där besegringen den hela tiden gått och väntat på! Och ja, det kommer troligtvis nya rädslor, men ju fler gånger vi vågar utmana dem, desto mer sällan och med desto mindre intensitet låter vi dem påverka oss och begränsa oss.