Man föds, man lever, man dör. Jag vet att det är så, men jag vill inte att det tar slut. Livet. Jag vill ha dem jag älskar kvar. Alltid. Förevigt. Inte bara inom mig, i mitt hjärta, utan även fysiskt. Jag vill kunna krama en varm, åldrad, rynkig hand. Jag vill kunna blicka in i ögonen och se hur förvåning och undran övergår till igenkännande. Jag vill inte förlora dem jag älskar.
Idag somnade min farmor, Ruth, in. Hon hade levt sitt liv klart för många, många år sedan. Hon längtade till farfar. Hon ville gå över till andra sidan, men jag skulle vilja ha henne kvar. Kvar hos mig.
Pappa är enda barnet. Nu har båda hans föräldrar lämnat jorden. Det är inte rättvist att han blir ensam kvar. Ja visst, han har oss barn och sin fru, men ändå. Ingen borde behöva vara ensambarn i de här stunderna.
Fammo var viktig för mig. Och jag vet att jag var viktig för henne. Fammo var omgiven av män/pojkar. Jag var enda flickan, tills mina barn föddes. Jag gav henne tre flickor till.
Ju äldre jag blev, desto närmare kom jag fammo. I och med min egen diagnostisering, framkom det att även pappa och farmor bar på EDS. Många frågor fick svar genom mig. Plötsligt föll bitarna på plats för farmor med hennes egen sjukdoms historia. De sista åren delade vi glädjen att ta promenader i varsin rullstol. Det uppskattade vi båda väldigt mycket.
Jag bär med mig alla fina minnen av fammo, alla saker som påminner mig om henne och mig, hela min kropp som är ett arv av henne. Så väldigt älskad och så högt saknad. Det känns så svårt att förstå att hon inte ligger där i sin säng på ålderdomshemmet nästa gång jag kommer upp dit. Att hon inte kommer att se på mig med förvåning, stolthet och glädje och säga ”Nä, men he je ju Marina!”. Ja, för fammo var jag alltid Marina, det namn jag döptes till. Även sedan när jag bytte namn och tog Marina till andranamn. Hon var fullt medveten om det, men som hon sa så var hon så gammal att hon hade rätt att envist fortsätta kalla mig Marina. Men sen brukade hon lägga huvudet på sned och kalla mig vid rätt namn.
Jag ska sitta i min gungstol, fammos gungstol, och tänka tillbaka på allt det fina, bära minnena med mig. Och jag ska njuta av att kunna omge mig med de minnessaker som jag fått genom åren. Fammo lever vidare i min pappa, i mina bröder, i mina barn och brorsbarn. Men framför allt lever hon vidare inom mig och genom mig.
Hennes tid hade runnit ut. Hon har äntligen fått komma till faffa och alla deras ofödda barn.
Min kämpe! Min envisa, ettriga, älskade farmor! Min starka rot i släktträdet. Jag älskar dig, nu och för alltid! Tack för mitt liv med dig! Vila i frid.
Åhh vad vackert skrivet och vad det får mig att längta efter min farmor❤
Kramar
Tack! <3