Jag hatar att vara beroende av andra. Att behöva andras hjälp. Hatar att tvingas vara en börda. Att då samtidigt behöva sätta energi på att få vardagen att fungera med någon som man inte riktigt känner, är rent ut sagt asjobbigt. Jag hatar verkligen att byta assistent. Speciellt när det tidigare varit någon jag tycker att vardagen fungerat bra tillsammans med.
Den här gången blev allt annorlunda. Han nya har visat sig vara en pärla utan dess like. Han är lyhörd, arbetsvillig, snabblärd, empatisk och så väldigt mycket mer. Framförallt får han mig att skratta. Och gråta, vilket jag inte är helt bekväm med ännu, men jag blir bättre och bättre på det för varje gång. Han ser mig, vilket jag också jobbar på att bli mer bekväm med. Han läser mig som en öppen bok, vilket jag inte brukar tillåta, men som han envist vidhåller att är hans uppgift.
Han verkar klassas som ögongodis, eftersom expediterna ibland glömmer bort att titta på mig när jag ska betala när han är med, vilket kan bli en aning frustrerande, men det kan ju inte han belastas för. En sopsäck över huvudet skulle antagligen inte minska stirrandet, tänker jag…
Han lyssnar på mig och delar med sig till mig. Jag älskar ärligheten vi byggt upp oss emellan. Jag uppskattar diskussionerna vi har, eftersom det ger mig möjlighet att utvecklas och förändra mig själv. Jag har kommit till insikter om mig själv, som jag jobbat med i åratal, men som nu blivit väldigt tydliga genom att ha vänts och vridits på tillsammans med honom.
Han gör mig trygg. Trygg att vara svag. Trygg att vara en börda. Trygg att krascha och bryta ihop. Han förstår var mina gränser går och han vet vad jag behöver.
Det känns som om han varit i mitt liv för evigt, inte bara en månad. Han läser av mig bättre än jag läser av mig själv ibland. Han jäklas med mig, han retas med mig, han triggar mig, men han gör det för att han vet var han har mig och för att jag vet var jag har honom. Och det är en fin känsla. Även om det är svårt att låta bli att bli frustrerad titt som tätt.
Hade han inte kommit in i mitt liv som assistent, hoppas jag verkligen att vi hade mötts som vänner på något sätt. Han är en sån som jag behöver i mitt liv. En sån som jag kommer att hålla hårt i. Vare sig han vill det eller inte. Och den dag han slutar som assistent, kommer han att fortsätta ha en given plats i mitt hjärta, i familjens liv, i vårt hem.
Min väninna sa ”håll hårt i honom” och det kommer jag att göra. Men inte av rädsla att förlora honom, utan av vilja att ha honom här just nu.
En månad har gått. Det känns som ett helt liv. Han hör hemma här. Just nu.
