För ett tag sen hade vi en 5,5 åring här hemma som trotsade och härjade och hade sig. Hon hamnade in i det underbara 6-års trotset. :S
Nu…nu saknar jag det nästan, för ur min trotsande lilla tjej har det vuxit ut en underbar stor flicka som vill hjälpa till med allt. Istället för ”Varför ska alltid jaaaag?!?!” eller ”Jag vill inte och JAG TÄNKER INTE!!!” hörs nu ”Mamma, kan jag hjälpa dig med nåt?” ”Mamma, om du vill kan jag göra det där så får du vila dig.” e.t.c.
Jag blir nästan mörkrädd! Inte kan hon väl ha blivit så stor redan? Inte kan väl 6-års trotset redan vara över?! Jag hoppas att det kommer tillbaka, för jag är inte redo att släppa taget om min ”bebis” än!
(Påminn mig om detta när trotset brakar loss igen! 😉 )
En annan sak som både förundrar mig och rör mig djupt är att Julina ofta frågar nu om jag kan spela piano med henne och sjunga. Tidigare gjorde vi det nån kväll nu och då, men nu vill hon göra det minst 1 gång om dagen. Helst vill hon sjunga ”Tusen bitar” och ”Barfotavisan”. Det är så sött, och det här kan jag säga att satte myror i skallen på mig när vi första gången sjöng den 😉 , för hon sjunger inte och man övar sig och långsamt blir man bättre på att se skillnad mellan sanningar och lögner utan sjunger istället sanningar å lögnå. Gissa om jag fick fundera första gången jag hörde det! Antagligen har hon hört den med Susanne Alfvengren, eller någon annan med rätt grov dialekt! 🙂
Barfotavisan är hon helt fantastisk med. Hon kan nämligen hela texten utantill, både verser och refräng och det tycker jag är rätt duktigt av en 5,5 åring! Ja, jag vet, jag är en stolt mamma!
Inte nog med att min 5-åring växer, min minsta lilla bebis gör samma sak!
Förra veckan när hon var sjuk började hon plötsligt gå! Hon stegade iväg först 1 steg, sen 2 o.s.v. Jag trodde hon skulle ta 3 steg och sen ta det lite lugnt, men icke! Hon kryper fortfarande helst eftersom det går snabbare, men visst sjutton kan hon gå nån meter. 🙂 Och inte nog med det… Dessutom lärde hon sig tydligen krypa i trappor igår, för efter ett missförstånd mellan mig och Nicke hittade jag henne halvägs upp i vår trappa! Gissa om många mardrömstankar hann fara genom min skalle! Inte gick det långsamt heller, för det hann inte ens gå 1 minut från att jag haft henne i min famn tills hon var där! Jag trodde hon var med Nicke och vice versa och när jag frågade Nicke varför hon skrattade så högt sa han att han inte hade henne och jag flög förståss upp för att se vad hon sysslade med. Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag tro att hon skulle stå i vår trappa på väg upp till övrevåningen och skratta högt! Jäkla unge! Hur hon fått upp dörren till trapprummet vete sjutton, men där stod hos så glatt och vinkade åt mig.
Förkylningen börjar lätta och jag känner mig äntligen att det här är på väg att gå över efter att ha hostat halvt ihjäl mig både kroppsligen och själsligen. :S Idag tänkte jag mig t.o.m. en tripp till stan…tror jag…
Oj, Moalie vill spela piano. Bäst att hjälpa henne!