Moalie 4 år

Kl.9.45
Dr Korvela, Dr Frankman och Dr Eriksson går rond och bestämmer att vänta med hinnsprängningen och istället testa Cytotec-tablett för att förstärka sammandragningarna. Jag får förklarat för mig att tabletten inte skulle sätta igång förlossningen lika explotionsartat som hinnsprängning kan göra och därför vill man testa det på mig först när jag är så medtagen av nattens anfall. Jag får även sockerdropp för att få lite näring i mig p.g.a. nattens 8 kräkningar och för att jag fortfarande är väldig illamående. Tabletten ökar på sammandragningarna lite grann till 5 minuters mellanrum, men jag känner själv att de bara är sammandragningar och inga värkar. Jösses, de här kändes ju knappt något jämfört med alla förvärkar jag haft innan! Jag blir uppmand att vila mycket och försöka sova för att orka senare. Åh, så skönt det var!

Kl.11.00
Nu får jag en supp mot illamåendet och det tar inte många minuter förrän jag studsar upp ur sängen…nåja studsar är väl fel ord med tanke på min väldiga mage. *ler*

Kl.12.00
Lunchen anländer och både jag och Nicke får mat. Jag äter med god aptit tack vare suppen jag fick och krafterna börjar komma tillbaka. Heidi Räsänen, som det är meningen att ska ge mig akupunktur under förlossningen, kommer på besök under sin lunch för att se hur det går för oss. Eftersom hon är tvungen att jobba kl.13-17, bestämmer vi att hon kan komma tillbaka efter jobbet och söka upp var vi håller hus, antingen på vårt rum eller på förlossningen. Ja, vi trodde åtminstone att Heidi skulle vara med på förlossningen… *ler*

Kl.12.55
Kickan kommer in och säger att vi ska ta hål på hinnorna nu. Vi packar ihop våra saker och går iväg till förlossningssalen. Nu börjar det bli spännande! Hon undersöker mig och känner att inget har hänt över huvudtaget med livmodertappen, så tabletten jag fick var helt värdelös även om vilan var välbehövlig! Hon tar hål på hinnorna och jag får gå på toa innan hon sätter på CTG-kurvan. Nu kommer det värkar och de kommer med ca 3 minuters mellanrum. Kickan lämnar oss ensamma en stund så att jag får ta kurvan och för att hon ska lämna rapport till nästa skift.

Kl.13.00
Nicke och jag kopplar bort mig från CTGn så att jag får gå på toa igen. Attans så kissnödig man kan bli när huvudet trycker på kissblåsan! *ler* Medan jag är på toa kommer det 4 värkar och nu börjar de verkligen kännas rejält! När jag kommer ut igen sätter vi igång CTGn igen (Kickan har alltså givit oss tillåtelse att göra det här själva) och nu kommer det 2 värkar direkt påföljande varandra och sedan en paus på 1 minut med påföljande dubbelvärk och 1 minuts paus o.s.v. Aj aj vad jobbigt det är! Nu måste jag röra på mig hela tiden och kan inte ligga i sängen mer. Jag kämpar på med mina Gregorianska toner och skickar tonens vibrationer dit det tar ont. Det fungerar bra även om det är kämpigt.

Kl.13.35
Vi ringer på Kickan eftersom jag lyckats sabba mitt sockerdropp och fått blod i halva slangen. Jag vill ha bort fanskapet så jag kan röra mig ordentligt! Kickan kommer tillsammans med Elisabeth, den enda BM jag absolut inte ville ha på förlossningen (ändrade åsikt efter förlossningen)! *skrattar* Elisabeth ska ta över efter Kickan eftersom Kickan slutar nu snart. Elisabeth tar bort mitt dropp och nu klarar jag inte längre att använda tonerna själv. Jag lutar mig mot väggarna när värkarna når toppen medan Kickan stöder mig i tonerna. Vi ”sjunger” tillsammans och nu går det bättre igen även om värkarna är lika starka.

Kl.13.40

Nu är det väldigt jobbigt. Jag har svårt att slappna av och känner det som att jag spänner mig i alla värkar och jobbar MOT bebisen istället för MED. Jag kan inte stå stilla längre, utan måste röra mig hela tiden och det gör ONT!!! Jag känner att jag aldrig kommer att klara det här i flera timmar till! Jösses, tar det så här ont efter 40 minuter måste jag få epidural och jag beordrar Nicke att be Kickan komma för jag ska ha epidural. Nicke är bestämd och säger ”Nej, du vet att du inte vill och du vet att du bara blir besviken på dig själv om du tar den nu!”. Jag bönar och ber, men han gör som jag bett honom, han håller emot. Jag mår oerhört illa och till slut kräks jag i toaletten. SHIT!! Hur fasen ska jag klara det här?! Jag vet ju att det närmar sig nu, att det oftast är 2 timmar kvar av förlossningen när man kräkts, men 2 timmar klarar jag aldrig!! När jag kräks ringer Nicke på Kickan och säger att jag vill ha epidural. Han ser att jag inte klarar mycket mer nu. Kickan kommer och ser att jag verkligen har det kämpigt. När jag säger att jag bara jobbar emot bebisen istället för med, berömmer hon mig och säger att det inte alls ser så ut, att hon ser det som att jag jobbar jätte duktigt åt rätt håll. Jag ber ännu en gång om epidural, eller rättare sagt nästan skriker efter epidural och hon lovar att ringa efter narkosen, men att hon måste känna på mig först. Jag säger att jag inte kan ligga i sängen och hon försöker känna på livmodertappen när jag hänger mot Nicke. Åh, vad ont varje värk tar! Kickan kommer inte åt riktigt och kan inte säga hur öppen jag är i den ställningen, men lovar att ringa narkos. Nu kommer Elisabeth in och hon säger att hon vill lyssna på bebisen hjärtljud. Medan jag försöker stå stilla så hon kan höra med CTGn, uppmanar hon mig att använda rösten eftersom jag vill springa iväg och hon ”sjunger” tillsammans med mig. (Det här förvånar mig enormt, men senare får jag veta av Kickan att hon berättat för Elisabeth, som även hon sjunger, att jag vill använda mig av dessa toner.) Det går inte längre att ta tonerna, men jag lyckas stå stilla så att hon får hjärtljuden. Elisabeth säger till Kickan att hon måste få känna först hur öppen jag är innan de ringer narkosen och hon ber mig lägga mig på sängen. Jag kan inte förstå hur jag ska klara det, men tar en värk liggande på sida mot Nicke och lägger mig sedan på rygg och ber henne skynda sig allt vad hon kan! Hon känner på mig och så fort hon släpper mig kastar jag mig upp ur sängen igen och tar ännu en värk. Medan jag gör det berättar Elisabeth att jag är öppen 8 cm och att det inte hinns med någon epidural längre. Nu trycker det på och jag tittar bedjande på Kickan och utbrister ”Jag får krystvärkar!!”. Jag ler stort och nu förstår jag varför jag har så ont! Jösses, jag är ju nästan där nu! 8 cm!! Jag vill absolut inte ha epidural längre eftersom jag förstår att smärtan kommer för att jag är i värsta stadiet.
Kickan säger att hon stannar kvar, men att Elisabeth kommer att förlösa mig. Det känns jätte tryggt att Kickan stannar.

Kl.13.50
Jag blir beordrad att ta mig upp i sängen igen av Elisabeth och jag säger till henne ”Jag vill föda på knä!!” och sen kommer krystvärken medan jag klättrar upp i sängen och den är LÅNG!! Jag krystar och känner huvudet. Det skär i hela underlivet och jag lyfter först på ena benet ut mot sidan och sedan andra benet på samma sätt för att vidga bäckenet till max. Det här gör jag utan att veta varför, det bara känns rätt. Jag vill bita Nicke i handen, men han sliter undan den som tur är! *ler* I slutet av krystvärken stönar jag ”Ta ut henne!!” och får till svar av Elisabeth ”Nej, det får du klara själv.” och sen känner jag hur huvudet halkar ut helt och hållet. Nicke ser huvudet och både Kickan och Elisabeth lugnar mig att nu är huvudet ute och jag har klarat det jätte bra! Jag hinner vila lite och sen kommer nästa krystvärk. Jag krystar och känner hur vår lilla bebis halkar ut!

Kl. 13.57

Nu föds vår älskade Moalie! När Elisabeth säger ”Det här är en 4 kilos bebis”, börjar benen skaka på mig! Hur sjutton har jag fått ut en så stor klimp! *skrattar* Jag kan inte riktigt tro att det är sant med tanke på Julinas 3075 g i födselvikt och Natalies 2890 g. Hon får apgar 9/9/10 och efter att ha blivit avtorkad och kontrollerad lyfter Elisabeth upp henne till mig så att jag får upp henne på bröstet och kan vända mig om i sängen till ryggläge istället för knästående som ja stått hittills.

Kl.14.10
Moderkakan kommer ut och är fin och hel. Min förlossning är över. I pappren kommer det att stå att ”Förlossningens längd: Aktiv fas 55 minuter, krystskede 7 minuter, efterbördsskede 13 minuter.”

Nu sys jag, två hela stygn, och efter det lämnas vi ensamma, jag, Nicke och Moalie, inne på förlossningen. Vi ammar, myser och bara njuter av att magen nu förvandlats till vår lilla dotter! Efter ca 1 timme kommer barnsköterskan Kerstin med kaffebrickan och när vi lämnats ensamma ännu en stund kommer Elisabeth och Kerstin in till oss. Nicke tar Moalie till vägning, mätning och badning och jag får duscha av mig under Elisabeths vakande öga ifall benen skulle svika mig. Eftersom Elisabeth ser att jag mår bra, får jag gå till rummet själv och inne på rummet får jag 2 cytotec suppar för att minska blödandet p.g.a. min förlängda blödningstid. Senare får jag även dropp i några timmar för att stoppa blödandet. Nicke kommer till rummet med Moalie och nu börjar livet som trebarnsföräldrar! LYCKLIGA trebarnsföräldrar! Moalie föddes med måtten 4130 g, 51,5 cm och huvudmått 35,5 cm.

Välkommen, vår älskade dotter!

Den här förlossningen har lärt mig mycket. Min kropp klarar så mycket mer än jag tror och bara jag vågar lita på mig själv kan jag klara nästan vad som helst! Jag har även lärt mig att inte döma en människa bara för att hon inte är exakt sådan som jag förväntar mig att en person skall vara.
Elisabeth som jag hade så svårt med innan, visade sig vara en underbar människa! Det stöd hon gav mig under förlossningen och efteråt är något utöver det vanliga. Hon lät mig föda på mina egna villkor till fullo och hon gjorde inget för att snabba på vid utdrivningsskedet. Hon tog emot vår fina dotter och hon gjorde det på ett sätt som är så naturligt som möjligt utan att blanda in medicinska ”måsten”.
Skulle jag föda igen och om jag skulle få välja 2 BM, då skulle det utan tvekan bli Elisabeth och Kickan!
Den smärtlindring jag använde mig av var Gregorianska toner, homeopatmedel och inre stryka. *ler*

Tack till er alla som fanns vid vår sida är vår dotter föddes! Ni gjorde förlossningen till den förlossning jag alltid drömt om!