Har suttit och spelat vid pianot ikväll och sjungit lite.
Jag har alltid varit en smöriga-ballader-tjej, alltid. Den första låt jag tog ut på piano när jag var 4 var inte ”Blinka lilla” eller nåt sånt, nej det var ”Love me tender”. 🙂 Jag vet att min sångröst inte är speciell, så när jag står på scen ger jag av mig själv till publiken för att beröra. Det är mitt trumfkort, att beröra, och jag vet att jag för det mesta lyckas. Kanske är det därför balladerna har slagit sina klor kring mina stämband.
Ikväll när jag sjöng Sonja Aldéns ”Du får inte” kom Natalie och ställde sig vid min sida. När jag frågade om hon ville sjunga med mig svarade hon ”Nej, det är bara så vacker sång. Man får tårar fast man inte gråter.”. Ja, man får tårar, fast man inte gråter. Texten berör på djupet av min själ och speglar så många av mina tankar och känslor genom åren.
Du får inte knacka på min dörr
om du inte är beredd och komma in
du får inte göra om mitt namn
och börja kalla mig för din.
Du får inte vandra på min väg
utan att visa mig ditt mål
och inte stjäla av min godhet
för att fylla upp ditt hål.
Och du får inte riva mina murar
som jag omsorgsfullt har byggt
om du inte skyddar mina drömmar
så att jag kan somna tryggt.
Och du får inte ha mig som en dröm
när jag vill va’ din verklighet
du får inte säga att du hoppas
om du inte tror du vet.
Men du får ta den tid du behöver
för att förstå vad det är du vill
du får be en bön att tiden
du behöver räcker till.
Och du får samla dina tankar
så att två själar kan få ro
och så att allting som vi lovade
oss själva kan få gro
Och du får inte andas på min panna
inte få mig falla mer
om du inte sen kan stå för
all den oreda du ger.
Och du får inte röra vid mitt hjärta
som om allt var uppenbart
när jag önskar inget hellre,
Än att du gör allt emot mig snart.