Husbilssemester i bilder

Resan till Finland blev långt ifrån som vi hade tänkt oss. Jag blev sjuk och inget blev som vi ville.

Maken hade hur kul som helst åt att få hälsa på alla husbilar och husvagnar, ovan campare som han är! 😉

Vi åkte iväg fredagen den 3 juli, jag och tjejerna, till Kumlinge och min brudtärnas mammas gård. Där inväntade vi natten och Nickes anmkomst. Nicke var nämligen på avtackningsmiddag för en arbetskollega som gått i pension. Efter en natts övernattning åkte vi vidare med skärgårdsfärjorna till fastlandet (Finland alltså 😉 ). Resan var aningens kämpig för mig, men väl uppe i Närpes fick vi träffa min älskade moster med familj. Vi parkerade husbilen på gården och efter att ha lagt tjejerna under min mosters vingars beskydd åkte jag och maken iväg på Tomatkarnevalen. Vi träffade gamla bekantingar och njöt av stämningen. Min käraste vän Liljedahl förklarade sin kärlek till för mig och konstaterade med en mjuk arm om min makes arm ”Du är nog rätt mysig du med, Nicke!”. 😀 Träffade även finaste vännen Bäckström som var i ett oerhört bra skick mot vad jag hade förväntat mig. Maken träffade gamla fotbollspolare som ojade sig över att de var i så dåligt skick jämfört med honom och jag hann även med att träffa kära kusinen Susanna. Lyckad kväll och en bra början på semestern.

På söndagen hade vi kusinträff hos moster Cina, eller rättare sagt småkusinträff eftersom många av mina kusiner var upptagna just den dagen. Istället fick döttrarna mina träffa sina småkusiner med familjer. 🙂

Älskade moster Cina i förkylningens värsta tider. Täppt och hostig var hon ändå på strålande humör och orkade ha oss boende på gården.

Min kusin Christians dotter, Emma, i famnen på sin mamma Kiika. Emma hade legat i feber och halsont dagen innan, men piggnade i ju längre dagen gick.

Min kusin Camillas lilla dotter, Linn, var det dock sämre med. Stackarn var jätte sjuk och inte alls sitt vanliga glada jag. Nicke lyckades efter mycket om och men charma henne, men det tog måååånga timmar. Lilla stumpan!

Kvällen avslutades med att vi åkte på KRAFTs fotbollsmatch för att heja fram kusin Kim (med bollen) till ett mål, men icke. Nåväl, vi fick åtminstone se honom spela bra, även om det inte blev något mål.

På måndagen åkte vi och hälsade på goa vännen Bäckström med familj. Tyvärr lyckades vi inte få fram kameran en enda gång där. Kan inte förstå hur vi lyckades glömma bort det, men men… Anyway. Mikaela och Kenneth är urmysiga och vi hade väldigt trevligt. Barnen lekte bra och Julina visade till min stora förvåning talanger som fotbollsmålvakt. Ja, alltså jag borde väl inte vara förvånad med tanke på generna (min morfar, min pappa, min lillebror och min man har alla varit målvakter), men förvånad eftersom hon aldrig rört en fotboll tidigare och ändå reagerade som hon gjorde i målet. Efter umgänge och fika åkte vi från Bäckströms till Kristinestad för att besikta husbilen. Där började alla problem… Den gick inte igenom besiktningen, vilket jag inte hade trott heller, men sen gav glödningen upp. Vi stod fast i timmar i Kstad innan Nickes arbetsbekanta här på Åland förklarade hur vi skulle koppla manuellt och glöda på det viset. Vi tog oss sakta men säkert till Närpes där min morbror fick rycka in som mekaniker. Han och Nicke lyckades tillsammans fixa en kontakt så vi kunde glöda bilen manuellt inifrån förarsätet. Det var kväll innan vi var klara och vi var både griniga och trötta på all skit. Efter mycket om och men bestämde vi oss för att skita i bekymren och åka till Åminne camping för att bo där en natt.

Åminne camping var en mysig liten camping och medan vi sov där sövde regnets smatter mot taket oss. Så himla mysigt att ligga där och lyssna på sommarregnet!

Följande dag, tisdag, blev jag upplockad av Kenneth direkt på morgonen. Han hade jobb i Kokkola, så jag passade på att åka med honom dit och träffa en gosig tös som har samma sjukdom som jag själv. Jag kände redan på morgonen att huvudet kändes märkligt och jag sa till Nicke innan jag åkte att jag hade migränkänningar. Ju längre resan gick, desto sämre blev jag. Väl uppe i Kokkola mådde jag pyton och hade migrän som aldrig förr. Har inte haft ett anfall som krävt medicinering på 1,5-2 år, så jag hade självklart inget med mig på semestern. Fy fasen, jag blir illamående bara jag tänker på den dagen. :S Nåväl, lunchträffen med Anna-Maria var jätte mysig och vi hann bekanta oss rejält med varandra. Vi åt på Restaurang Pedrina, som jag varmt rekommenderar om någon åker upp till Kokkola! TexMex restaurang, mycket mat för liten peng och framför allt ljuvligt god mat! Efteråt blev jag om möjligt ännu sämre och när Kenneth till slut plockade upp mig för hemfärd var jag ett vrak. Tror jag lyckades oroa honom en hel del… 🙁 Förlåt för det, vännen! Strax innan Jeppo fick han stanna och ta ut mig för att jag skulle klara resten av färden och tillsammans kom vi överens om att ringa efter Nicke och husbilen som var i Vörå.

Det här är maten vi åt, för 2 personer! En portion kostade 13,90 €. Helt otroligt! Tack, snälla, för en underbar lunchträff!

Under tiden som jag var i Kokkola, tog Nicke med tjejerna på utflykt.

Först åkte de över Replot bron. Mig skulle de aldrig få över, så de passade på att göra sånt som mamma inte grejar. 🙂 Inte lätt att hålla håret ur ögonen när det blåser och står i!

Moalie visar sin fina glugg. På lördagen upplyste hon mig om att hon hade en tand som var lös. Efter stor ansträngning kände jag att den möjligtvis rörde sig lite och sa att hon nog skulle tappa tanden först när vi kommer hem. Hon svarade bestämt ”nähä”. 🙂 2 dygn senare, strax innan besiktningen av husbilen, var den så lös att jag hur lätt som helst kunde lyfta bort den. Min lilla trollunge börjar bli så stor!!

Efter Replot åkte de vidare till Vörå och Norrvalla där Nicke gått i skola. Backhoppningsbacken är inte heller någon plats jag skulle njuta av att besöka, så det var självklart en given plats att besöka. Det pirrade nog lite i magen på Natalie när de väl var uppe, men spännande var det!

Som sagt, Nicke plockade upp mig och medan jag låg och sov i husbilen en timme, åt Nicke, Kenneth och tjejerna middag tillsammans innan vi begav oss hemåt och Kenneth hem till sig. När vi till slut kommit hem till min moster, började anfallet så sakta klinga av och efter en långsam och välbehövlig promenad började livet äntligen vända åter för mig. Kanske var det åskan i luften som låg på lur utan att bryta ut som gjorde mig dålig, kanske var det all stress som sakta började släppa, kanske var det helt enkelt meningen.

Det blev som sagt ingen åska, trots de svarta molnen som tornade upp sig så hotfullt.

Onsdagen då… Hela förmiddagen mådde jag riktigt, riktigt pissigt. Jag trodde aldrig jag skulle bli bra igen. Ville bara kräkas och fick ingen mat i mig. Först runt 1-tiden på dagen började jag bli människa igen. På eftermiddagen packade vi ihop oss och åkte till min älskade vän, Niclas, och hans familj.

Sötnosen Vilma adopterade hastigt Julina som lekkompis. 🙂 Snacka om litet charmtroll!

Mina älsklings-Niclasar inspekterade huset medan jag och Becka höll ett vakande öga på våra busfrön till barn. Tack snälla, för en mysig träff och hoppas innerligt att vi ses snart igen!

På kvällen åkte vi även och hälsade på min småkusin, tillika Moalies gudföräldrar. Härligt att få träffa dem igen, men jobbigt att det ska bli så jäkla sällan!

På torsdag var det dags att packa ihop och åka till Nagu. Den dagen var värre än någon hittills för mig och till slut tvingade moster och maken mig med gemensamma krafter att kontakta sjukhuset. Nicke ringde upp och berättade om min sjukdom och vad att vi misstänkte att magmunnen läcker, alternativt magsår. Jag fick medicin och sakta men säkert, många timmar senare, fick vi allt packat och åkte söderut. Det stormade som bara den med över 20 m/sek, så väl nere i Pargas bestämde vi oss för att sova där istället för att försöka få med mig över med Nagu färjan eftersom jag nu var i så krassligt skick. Hela husbilen gungade av stormvindarna under natten. * yäk *

Fredagen var jag inte mycket bättre och det blåste fortfarande, så Nicke och faster Daniela bäddade ner mig hemma hos Daniela och tog barnen med över till Nagu på släktträff.

Här firar de farfar (närmast i bild) som fyllt 60 år. Alla Nickes syskon med barn var samlade. I bakre hörnet sitter Daniela mellan Moalie och Natalie. Så som Daniela ser ut kommer troligtvis Natalie att se ut när hon blir stor. 🙂

Här är en liten del av kusinskaran. Totalt är de 10 barn under 10 år. 🙂 När jag och Nicke träffades för 8 år sedan, fanns bara Julina och John (killen i blått strax bakom gula stolpen), som det skiljer ett halvår på i ålder. Sen kom Natalie och Linus samma år. Efter det var det Casper, Moalie och Julias tur inom loppet av 4 månader. Vetle och Jeanina kom sen och till sist lilla Selma. Nu är det Danielas tur att börja förse oss med bebisar! 🙂

Det här är Nickes farfar. Han har inte åldrats en dag sedan jag och Nicke blev tillsammans! Pigg som en mört för sin ålder och en riktig goding som passerat 90 sträcket med en klackspark.

Det här är bara en del av de flyg som Nickes farfar gjort, som Nicke är oerhört intresserad av. Gammelfarfar, som vi säger, har täljt dem själv i kriget på order från högre ort för att de skulle lära sig skilja på luftvärnen. Helt otroligt hantverk!

Till slut kom även jag mig över till Nagu, så lördagen tillbringade vi hos Nickes syster, Heidi, med alla kusinerna busandes runt i ett jehu. På eftermiddagen packade vi ihop och började vår resa hemåt. Natten tillbringade vi på Kumlinge och på söndagen kom vi, äntligen, hem! Det var ett stort jubel av hundar som mötte upp oss på gården. Freja nästan klättrade innanför skinnet på mig och alla fyra sprang från familjemedlem till familjemedlem för att verkligen försäkra sig om att vi alla kommit hem. 🙂 Älskade små krabater, vad jag saknat er!

Ja, det var husbilssemestern för oss det. Det har inte varit lätt och det har inte varit så mysigt som jag hade tänkt mig, men vi har hunnit med att träffa de flesta som vi ville träffa och vi fick vara med varandra och det är ju trots allt huvudsaken. Nu ska vi njuta av de sista dagarna på semestern och ställa till med kalas, för jag fyller ju trots allt 30 och har dessutom blivit faster! 🙂