Så har jag då i princip hela hösten bakom mig, en mycket tung höst. Kroppen har mått väldigt, väldigt dåligt, psyket har även det gått i svartvitt och orket har varit en sinande källa. Det krävdes att jag skulle nå botten innan jag insåg allvaret tydligen. Efter att en läkare spänt ögonen i mig och klart och tydligt meddelat att min kropp är fullkomligt deprimerad trots att inte hjärnan inser det och dessutom skrivit ut både ångesttabletter och serotoninhöjande tabletter, har jag nu börjat ta korta promenader (inte varje dag, men jag försöker åtminstone) och äter Johannesört för att komma på fötter igen. Nu efter 2 veckor börjar jag känna mig mer som mitt vanliga jag och jag jobbar med att komma helt upp till ytan igen. MEN tabletterna jag fick utskrivet får vackert stanna i burken. 🙂 Jag föredrar den alternativa vägen…som vanligt…
Min EDS har slagit ner som en bomb över mig, men jag får hjälp både med ergoterapi och fysioterapi. Jag har fantastiska människor runt mig som vet hur det är att leva med EDS i och med att jag dragit igång en EDS-grupp som en undergrupp till Ålands Reumaförening. Det känns bra att ha människor runt mig som jag inte behöver spela inför och som tar mig för den jag är, även med huvudet under armen och rödgråtna ögon. Gruppen ger mig något att jobba för och det ger mig verkligen väldigt mycket!
Annars knallar livet på i vanlig takt. Moalie har fyllt 5 år. Jag ska lägga in bilder senare. Tänk, min lilla älskling börjar skolan om 21 månader! Shit, vart tar tiden vägen?! Julina är fortfarande tillsammans med Franz, det blir väl 7 månader här den 1 december, och Natalie har växt både kroppsligt och psykiskt det senaste halvåret.
Jag har ingen aning om hur det blir med mitt bloggande, om jag kommer att ta tag i det igen eller om orket tar slut redan imorgon, men det här är åtminstone ett försök. 🙂
Ta hand om er alla därute! Ni finns i mina tankar, det ska ni veta!
