Nu har jag fått en tid till Orton i Helsingfors, den 7 december. Vill inte alls. Mår redan skit och ångesten kommer krypande. Varför i hela fridens dagar kan de inte bara komma hit? Varför måste jag åka färja? 🙁
Ett tag kändes det bättre, men nu är det jobbigt igen. Egentligen är det själva panikångesten jag är rädd för. Klarar inte av att ha attacker i 4 timmar. Verkligen hatar det! Jag borde tänka positivt, det är jag fullt medveten om, men det går inte just nu. Får ta det sen när stressen lagt sig en aning. Just nu vill jag bara avboka det hela och skjuta det på framtiden. Samtidigt som jag känner press att åka nu eftersom jag vet att de svenska veckorna där, rehabilitering i en vecka, är 7 februari. Då borde jag verkligen vara på plats med mina kära vänner som ska dit. Men en hel vecka… :S Hur ska DET gå till då? Fy. 🙁 Kan jag inte bara få fortsätta som jag gjort hittills?
Jag vet att jag borde åka. Vet att kroppen skulle må bra av det, men det skrämmer mig lika mycket.
Måste försöka ta en dag i taget. Måste försöka få komma till KBT och lägga upp en plan. Måste känna mig stark när jag sätter mig på färjan. Som tur är kommer Nicke med mig. Annars skulle jag inte ens överväga att åka. Nu vet jag att jag inte är ensam och att han tagit mig ur situationer tidigare. Nu gäller det bara att hitta styrkan och viljan så kommer det att gå bra. Inte bara måla upp en massa svarta moln på himlen. En vecka kvar. Huga!
Utanför mitt fönster är det grått och dimmigt. 3 dagar till lillajul och inte en tillstymmelse till snö. Trist, men det är som det är. Julkänslorna får komma av musik, pynt och kärlek istället. Snart är det dags att plocka fram mitt ljuvliga doftljus, kanel och lagerbär, som jag i smyg gått och sniffat på i skåpet. Julgardinerna ska upp, julpyntet får komma det med eftersom vädret är så trist. Kanske tända utegranen till lilljul i år istället för till lucia som vi brukar göra? Besök på lillajulmarknaden är väl nästan ett måste. Då tar vi en sväng förbi vårt gamla hus för att se att det står kvar. Minnena finns kvar från det huset, men kärleken är helt klart befäst här på Solängen. Älskar så vårt hus och vår gård!
Nej, nu har tiden runnit iväg igen. Jag ska öppna butiken min om 8 minuter. Bäst att sätta fart.