Min kropp mår verkligen inte bra just nu. Har svårt att sova om nätterna, varje liten del av mig värker dygnet runt och jag orkar inte längre vara trevlig. Varför är det så svårt att se och acceptera när dessa svackor kommer? Jag vet, det är så mycket lättare att blunda och låtsas som det regnar, att hacka ner och såra. Jag förstår det ju, ändå tar det ont.
Idag var vi i bastun hela familjen. Julina och jag blev sist kvar. Hon såg hur det var fatt med mig och sa att hon hade varmt och ville flytta ner ett steg ”så kan du lägga dig mamma, och så får inte jag för varmt”. Hon duschade före mig och när jag sedan kom ut ur bastun när hon var klar, öppnade hon dörren åt mig, stängde fast duschdörrarna, satt och vakade för att se att att jag fick tag i det jag behövde. När jag kom ut gick hon ut en stund, men kom ganska snabbt tillbaka med förevändningen att hon behövde torka håret. Det tar så ont i mig att se hur hon vakar över mig, att hon gör sitt bästa för att förutse olyckorna som kan ske. Jag försöker att bagatellisera allt, försöker skoja bort olyckorna, försöker dölja smärtan, men jag vet att hon ser, vet att hon är beredd. Det gör ont. Jag vill ju vara allt det där för henne. Hon ska inte vara det för mig!
Det kommer bättre och det kommer sämre dagar och morgondagen kan inte bli annat än bättre. Så nu kryper jag under täcket, försöker glömma smärtan, strunta i de sårande orden, bara avsluta dagen så att en ny dag kan ta sin början. Det är dags att släppa taget om dagen som varit och sikta mot stjärnorna.
Sov gott!
KRAMAR!!!!!!