Den här var svår. Vad saknar jag? Pengar? Självklart. En bättre hälsa? På sätt och vis, men utan min diagnos skulle jag inte vara den jag är idag och hade inte träffat de fantastiska människor jag lärt känna tack vare den. Vänner som försvunnit genom åren? Vänner kommer och går, de berikar ens liv och kommer och försvinner alltid av en anledning.
Nej, den här var verkligen svår.
Jag saknar mina akvarier som jag fick sälja p.g.a. min sjukdom. Jag känner saknad och längtan efter de djur jag haft genom åren som gått vidare över regnbågsbron.
Jag saknar sången i mitt liv. Den finns där än, men inte på samma nivå. Saknar att gå till sångpedagog, att stå inför folk och beröra dem, saknar en viss duettpartner som faktiskt gav mig något speciellt som jag insett först nu i efterhand.
Jag saknar lugnet i min kropp som jag haft tidigare innan jag började känna av panikångesten. Jag saknar stillheten som fanns innan världen gungade, vilket den gör för mig idag, dagligen.
Jag saknar vänner som bor långt borta. Dem kan jag saknar mig till tårar efter ibland.
Det jag saknar allra mest är nog möjligheten att bli helt frisk. Att veta att jag bara kan bli sämre eller i det skick jag är idag, att jag inte en dag kan få vakna upp och vara frisk. För någonstans har jag nog alltid hoppats att jag inbillat mig smärtorna, att det är något som en dag ska gå över. Nu vet jag hur det ligger till och som jag skrev tidigare så har diagnosen trots allt berikat mig med mycket, men just möjligheten att bli helt frisk en dag, den saknar jag.