Jag har alltid varit orolig i min kropp och själ. När jag var liten var jag mörkrädd, rädd för höjder, rädd för karuseller.
Idag är jag rädd för att förlora kontrollen. Jag bär med mig panikångest som gör att jag inte tycker om att åka flyg, båt, buss, hiss, tåg e.t.c. Jag har höjdskräck (som dock inte ger mig panikångest, men kraftigt obehag). Jag har en slags klaustrofobi.
Jag är rädd för att få panikångest, vilket ger mig panikångest. En paradox, men som är väldigt verklig när man lever med det.
Jag vet hur jag ska hantera det, men vissa dagar finns inte orket där och ångesten väller fram.
Jag är oxå rädd för att förlora mina nära och kära, men det är rädsla, inte en fobi. Vet inte hur jag skulle klara av att förlora min man eller mina barn. Antagligen skulle man ta sig igenom det om man hamnade där, men idag kan jag inte tänka mig hur jag skulle klara en sådan situation.
På mitt visitkort har jag följande text ”Världsaltet är fantastiskt, det kräver aldrig något av Dig som Du inte är redo för. – Iyanla Vanzant”. Så sant, så sant, men det är inte alltid lätt att leva som man lär.