I juni-09 blev jag diagnostiserad med Ehlers-Danlos syndrom. Själva diagnosen var en lättnad, en bekräftelse på att jag trots allt inte inbillat mig i alla dessa år. Men med diagnosen kom oxå verkligheten i kapp. Plötsligt var det oåterkalleligt. Jag var sjuk. Jag skulle aldrig kunna bli bättre. Jag skulle aldrig bli ”fri”. Tankarna började …