Mindful parenting

Jag har börjat läsa boken Mindfulness för föräldrar, om mindful parenting.

Jag använde mig av mindfulness för att komma ur panikångest i våras och vet att det verkligen fungerar. Nu känner jag att det är dags att anamma sättet i vardagslivet med barnen.

Jag känner ibland att jag rusar iväg i tanke och handling och handlar för impulsivt. Om jag stannade upp och tänkte igenom på ett icke dömande och accepterande sätt, skulle jag antagligen reagera och handla annorlunda.

Speciellt Natalie skulle jag behöva få en förändring gentemot. Hon trycker på mina känsliga punkter genom att vara mycket lik mig själv som barn samtidigt som hon har saknar emapti i mångt och mycket. Jag hoppas kunna förändra mitt beteende så hon blir mer stärkt i sin personlighet och det i sin tur kan plocka fram det empatiska som jag strävar efter att mina barn ska bära inom sig.

Snar är det dags för Julina att komma in i tonårsfreaket och Natalie är mitt inne i pre-tonåren som bäst, så helt klart behöver jag stöd och fokus i mitt föräldraskap.

Jag har en god vän som på börjat sin resa för att bli godkänd som adoptivförälder och när jag ser hennes strävan och den granskning hon har framför sig, tvivlar jag på om jag verkligen skulle bli godkänd om jag själv hamnat under lupp. Ändå vet jag att jag är en fantastisk mamma, även om jag inte följer alla normer för en ”riktig” mamma. Så frågan är, hur bra är då inte en adoptivförälder? Undrar om en adoptivförälder kan känna den känslan, eller om det bara är som betraktare man ser det så.

Nu är klockan mycket och jag ska vara mindful parent och förebygga stress genom att sätta undan datorn, ta en dusch i lugn och ro så att jag har god tid att få Moalie färdig för att åka till mitt jobb eftersom dagis är stängt för planering just idag.