Och även den längsta väg, måste börja med ett första steg

När solen sakta går ner, och vi börjar på vår långa färd.
Vi söker ett ljus, som vi än inte ser i en ny och bättre värld.
Vi går sida vid sida, vi måste våga lite på varandra, finns inga andra
och även den längsta väg måste börja med ett första steg.

För många år sedan sjöng jag och mina bröder just den sången. Det är ledmotivet till den tecknade tv-serien ”De vilda djurens flykt”. Minns ni?

Och även den längsta väg, måste börja med ett första steg.

Idag har jag varit med på min väns början på sin resa. Kanske inte allra första steget, men ändock ett av de första. De stapplande, lite darriga stegen.

Att sitta där vid hennes sida. Att få känna mig så stolt. Så oerhört stolt. Över henne. Över hennes önskan och beslutsamhet. Över hennes enorma livsvilja och livsglädje. Det berörde mig djupt.

Jag har sett henne med mina egna barn. Sett henne läsa läxor med mer pedagogik än jag själv någonsin skulle kunna uppbåda. Har sett henne fnissa om pojkar, gosas med husdjur som hon äcklas så till den milda grad av bara för att det är just barnens finaste husdjur, sitta ner och lyssna på barnprat om stort och smått.

Det skär i mitt hjärta att veta vad hon har framför sig. Att hon kommer att granskas under lupp. Att varje liten sten kommer att vändas upp och ner. Att hennes förmåga att vara förälder kommer att ifrågasättas och malas sönder in i minsta detalj.

Visst, det är för barnens bästa, men nog är det märkligt att vi biologiska föräldrar ska slippa så lindrigt undan medan adoptivföräldrar ska granskas under lupp.

Jag har alltid tänkt att adoptivföräldrar måste vara så mycket bättre än oss biologiska. Ingen kontrollerar ju oss biologiska. Vi får vara vilka idioter som helst och ändå har vi rätt att föda barn. Men en adoptivförälder är granskad, verkligen totalgranskad i alla sömmar och sprickor. En adoptivförälder har vänts fullständigt ut och in för att bevisligen kunna ta hand om ett barn.

Att bara älska räcker inte till. En adoptivförälder ska nästan vara omänskligt perfekt. Så upplever jag som utomstående en adoptionsprocess. Häpnadsväckande. Skrämmande. Beundransvärt.

Jag beundrar er. Verkligen. Och jag är oerhört tacksam för att ha fått dela det här första steget med dig, vännen. Jag tror på dig. Alltid.