Det finns inga ord när man kör förbi och ser byafamiljerna spela brännboll tillsammans, när ens egna barn frågande påpekar att där är alla skolkompisar, alla byns barn, ”varför är inte vi där?!”. Det är då man drar ett djupt andetag och ler glatt medan de självklara orden strömmar ur munnen på en ”Ja, men du vet, jag har ju EDS så jag kan ju inte vara med, så därför är vi inte där”. Kanske vore det bättre att säga sanningen, att vi inte hör till det där gänget och därför inte är bjudna, men jag klarar inte av det. Klarar inte av att se deras sårade uppsyn igen, när de inser att de inte hör dit, att de inte räknas med till ”byungarna” (de två-tre närmaste byarnas barn).
Det är inte länge sedan vi satt med gråtande barn och hittade på förklaringar om att de inte kunde bjuda alla barn eftersom det var så många. Den gången var det barnkalas. Alla andra barn i byarna runt oss var bjuda, alla andra barn, utom våra. När yngsta dottern sedan själv hade kalas och bjöd det födelsedagsbarnet sa jag att hon inte måste bjuda alla, att hon får välja själv vem hon vill bjuda. Den dåvarande 5-åringen som skulle fylla 6 såg mig djupt i ögonen och sa ”Mamma, jag blev så ledsen när jag inte fick komma på XX kalas. Jag vill inte att h*n ska bli lika ledsen.”. Mamma hjärtat blödde av sorg och svämmade över av stolthet över den klokhet som följer av att vara utanför, att inte höra till.
I somras var det fest. Alla andra byafamiljer med barn var bjudna. Alla utom vi. Då hade vi ”andra planer” och därför kunde vi inte åka. Ja, det var så det hette inför våra barn.
Kanske vore det som sagt bättre att vara rak och ärlig och förklara, men så länge jag har fantasi att hitta på förklaringar, så länge mina barn ser de andra barnen som vänner, så länge kommer jag att gömma sanningen djupt i mitt hjärta. Tids nog kommer de att inse sanningen. Förhoppningsvis finns det då andra vägar att vandra, andra vänner som står dem nära som de kan finna tröst och trygghet i.
Att stå utanför har min familj alltid gjort. Mina föräldrar är inflyttade. Mina föräldrar kände ingen när de flyttade hit. Allt skvaller har alltid kommit sist till oss. Dels för att vi aldrig har något skvaller som vi kan föra vidare :), dels för att vi inte uppskattar skvaller, men förmodligen oxå för att vi står i utkanten, för att vi inte hör till. Jag har band hit. Jag älskar min hembygd. Jag älskar min by. Jag känner de flesta här.
Jag kommer förmodligen alltid att stå utanför, stå på sidan om. Jag hör inte hit. Jag har inte mina rötter här. Jag har bara mina föräldrar. Jag kommer troligtvis alltid att ses som en utomstående, lite som en utböling. Förmodligen förvärras det av att jag inte har det fysiska orket att hålla den nära kontakt som krävs för att höra till. Jag har aldrig orkat ha fest, jag har aldrig orkat busa. Jag har EDS och min energinivå är 500 gånger lägre än de andras.
Ibland blir sjukdomen så påtaglig. Jag har inte den fysiken att jag kan hålla jämna steg, att jag kan ordna fester och bjuda in folk. Därför kommer jag alltid att stå i utkanten. Jag och min familj. För mig personligen är det okej. Jag har alltid haft det så, alltid acceptera det. Det som gör ont är att se att barnen automatiskt får samma stämpel. Att även barnen hamnar utanför. Att de inte får komma in i den sanna gemenskapen. De är accepterade. De är godkända. Men de kommer aldrig att höra till samma gemenskap. De kommer alltid att vara dem man får påminna sig om att komma ihåg. Det gör ont.
älskade vän, de skulle bara veta vilken underbar vän de går miste om.
Älskar dig!!!!
kramar om hårt
håller med AK!
det är deras misstag.
förstår hur du känner o önskar att vi människor kunde bete oss liiite mer empatiskt mot varandra!
kramar o kärlek
Hej! Jag tror inte att jag har skrivit hos dig innan, men jag smyger omkring här ibland och läser då vi båda delar sjukdomen EDS. Detta inlägget grep tag i mig så otroligt mycket eftersom jag lika gärna kunde ha skrivit det själv. Är inflyttad sedan 19 år tillbaka i denna lilla byn, men ses fortfarande som en utböling, och inte blev det bättre när jag gick igenom en skilsmässa för 10 år sedan och fick bära hundhuvudet och skulden med allt vad det innebär, men ändå valde att bo kvar och det med min nya karl dessutom!
Mina barn har alltid haft svårt med kompisar, har inte föräldrarna några så blir det ju lätt så, man är aldrig med på något, ständigt utanför…ja precis som du skriver. Att alltid sitta ensam vid högtider och festligheter.
Skulle kunna skriva mycket, men avstår, men jag förstår precis hur du känner. Du satte ord på det!
Ha en fin dag!
Kram
Jag önskar att det räckte med att skriva att det är deras förlust, inte din. Men tyvärr funkar det inte så!
Jag förstår inte varför folk fungerar på detta sätt att utesluta andra och inte ens egentligen ha en anledning till det. Undrar hur de skulle uppleva samma bemötande själva?
Du är stark ändå och du skyddar dina barn!
Kram Janeth
Tack alla ni, för feedback och värmande ord! Jag klurar ännu på hur jag kan motverka det hela. Kanske en helkväll med spel och lekar för byarnas alla barn. 🙂
Jag vet hur det kan kännas då jag har levt på landet med mycket traditioner och ”Måsten” som måste göras för att platsa i byn. speciellt då även jag var ingift i byn men en såååå underbar man som alla i byn älskar. När jag valde att flytta pga av att jag och min sjukdom inte orkade med alla byns måsten och då makens måsten blev jag genast det svarta fåret och mina barn trivs inte längre i byn och har växt ifrån sina gamla kompisar som under lågstadiet var bra. Sen blev barnen större och klyftorna ännu större.
Jag fick samtal från tanter i byn som ansåg att jag inte passade upp på min underbare make och satt bara slöade istället för att vara ute på vedbacken, byamöten, kyrkmöten mm…att man har en sjukdom som ställer till det fanns inte på deras karta.
Det är TUFFT att vara annorlunda i små byar tyvärr.
Ledsen för er skull och jag tycker att det är fantastiskt att ni fortfarande är kvar. Jag klarade inte av de.
Ni är starka ni.
Du är inte ensam .Man står där med gråten i halsen o förklara gång på gång varför lillkillen inte kan vara med.Varför inte jag kan som alla andra.Varför vi e udda.
Men jag har använt att vi är unika det går ibland .Kram en annan edsmamma
så där är det i många byar ute på landet. vet själv när jag var liten så fick inte min familj heller vara ”med”. vi hörde liksom inte till eftersom mina föräldrar var inflyttade. till och med min kompis mamma hade fått tillsägelse en gång för att hon lät sin dotter åka och leka med mig. ”låter du **** leka hos dem, är de inte lite udda dom där då? ”
du har många fina vänner och säkert dina barn med. tråkigt är det ju men inget ide att stanna kvar i de tankarna om varför. det är vad det är och de är dem som missar sin chans att umgås med en härlig familj <3