Ja, så sa min sångpedagog idag på sånglektionen. Sluta prestera, sluta leverera. Du berör för att du är Miina.
Det var en tuff lektion. Naket, avskalat.
Vi började med att försöka hitta uppsjungningar som fungerar med min EDS röst, vilken inte alltid fungerar som på en ”vanlig” människa. Kaogi och gikå blev ngangi. Bara en sån sak, att hitta ett sätt att få musklerna att släppa kontrollen och göra något helt nytt… Det gäller att pilla och peta och hitta kryphålen helt enkelt.
Jag blir så ohyggligt frustrerad när jag VET hur jag ska göra, jag tar en ton, en stavelse, och det kommer ut något helt annat än det borde göra. Jag slappnar av och sjunger en strof och jag känner hur musklerna nästan går i kramp i hals och nacke. Jag känner det ordagrant! Jätte jobbigt! Tack gode gud för min lyhörda sångpedagog som lyssnar, trixar och kommer med nya förslag.
Efter mycket prat och mycket uppsjungning bad hon mig sjunga ”Mot okända hav”. Jag hade då äntligen insett att det enda jag kunde göra för att få den utskrift jag önskade, var att släppa alla tankar, bara låta musiken formas av energierna. Så jag bestämde mig för att bara sjunga sången, rakt upp och ner. Avskalat, naket, utan känsla, utan tankar, utan någon tanke att förmedla något. Bara släppa murarna och sjunga utan utskrift.
Jag stod där, avskalad, och sjöng för att låta sången skapa en väv runt min varelse. En väldigt speciell känsla. Totalt blottad.
Min sångpedagog gav mig läxan att sjunga för att jag är jag. Sjunga för att Miina blivit den hon blivit genom alla år.
Efteråt var jag helt darrig. Det är naket och blottande att sjunga. Speciellt för mig.