Det här inlägget kommer att handla om en kvinna vars liv kantats av motgångar och prövningar. En kvinna som bedövade smärtorna med alkohol. En kvinna som en dag bestämde sig för att det får vara nog. Hon lämnade sin alkoholiserade man, slutade själv dricka, hon sökte skilsmässa för att några veckor senare få beskedet att hon är döende i cancer.
Igår träffade jag henne. Träffade henne på riktigt, för första gången på 10 år. En fantastisk kvinna som lyckats vända sitt liv. Som tog itu med demonerna och förlät sig själv och sitt förgångna. En mamma som fostrar fyra fantastiska människor. En farmor som aldrig kommer att få se sina barnbarn växa upp. En svärmor som jag önskar att jag skulle hinna lära känna på riktigt.
Att se hennes smärtor när hon rör sig gör ont. Att veta att man inget kan göra. Men den viljestyrka hon uppvisar när hon kämpar, själv, gör mig oerhört stolt över att få bevittna det hela. Att se någon acceptera så fullständigt, något man aldrig kommer att kunna vinna över. Det berör. Det berör enormt djupt.
Jag önskar att tiden var oändlig. Att vi hade all tid i världen. Så är inte fallet. Vi har veckor, förmodligen månader, men högst troligt inte år. Sanden i timglaset håller på att ta slut, allt för snart, och det gör ont.
Du är en av de starkaste kvinnor jag någonsin mött, Cickan! Och jag beundrar ditt mod, din vilja och din enorma styrka.
Tack för den tid jag fått, och kommer att få, dela med dig! Tack för att jag får vandra på jorden med dig, en kort, men ack så värdefull, tid. Tack för att jag fått din underbara son till min make! Tack för att du är en del av mina fantastiska barn. Tack, Cickan, för att jag får ha dig till svärmor. Nu och för alltid!
Tack för att du skrivit så fint om min mamma!
<3 Tack för att jag fick chansen att umgås med henne igår!