* Vilka rädslor styr dig orimligt mycket?
Jag har länge tampats med rädslan att förlora kontrollen. Det är oxå en av orsakerna till att jag blev nykterist, vilket var en bra följd av rädslan. Men rädslan har oxå hindrat mig, t.ex. gällande bussar, båtar, flyg, hissar, höjder och andra ställen där jag kan känna mig trängd och har svårt att hantera en situation där jag själv inte har kontrollen.
* I vilken utsträckning har du utmanat dina orimliga rädslor?
I början undvek jag dessa situationer. Men med åren har jag utmanat mig själv på många olika sätt och i många olika situationer. Jag har insett att enda sättet att ta mig ur rädslorna, är att utsätta mig för dem.
* Är du en person som ger efter när rädslan sätter in? Och om du är det – vad beror det på? Och hur hanterar du de konsekvenserna som uppstår när du låter rädslan styra? Helt säkert för du över ilskan över det på någon annan – så vem är det du straffar för att du tillåter rädslan att styra dig?
Det är tudelat. När jag hamnar i en situation som skrämmer mig, ger jag mig fasen på att klara det. Jag kämpar, jag strider, jag slåss, inom mig. Men om det går så långt att rädslan blir en panikattack, ja, då ger jag efter ibland och låter den skölja över mig. Men andra gånger kämpar jag över herraväldet på mig själv. De gånger jag ger efter beror oftast på att jag är i fysiskt sämre skick, att jag helt enkelt inte orkar kämpa längre. Då kan jag låta ångesten rulla över mig. Jag kan inte riktigt säga att jag släpper taget helt, eftersom jag ändå måste ta mig ur ångesten själv. Jag har hittills aldrig tagit tabletter, utan tar till slut tag i rädslan och ser den i vitögat och då klingar ångesten ut. Så, handen på hjärtat, jag är nog rätt bra på att hantera rädslor. Men vägen dit har varit en lång uppförsbacke.