* Vad ger dig skäl att leva?
När jag hamnade i min ångestkris var det de här frågorna som skrämde mig. Vad ger mig skäl att leva? Just där och då ville jag känna ”barnen”, men nej, barnen är inte skälet som gör att jag vill leva. Det vore fel. Den pressen kan jag inte lägga på någon annan. JAG måste vara skälet till att leva. Min önskan att uppnå något, att komma vidare. Jag kan inte sätta fingret på vad som ger mig skäl att leva. Jag vet bara att jag lever här och nu och att det finns en mening med det.
* Hur mycket av det skälet har med andra att göra?
Mycket av det jag tidigare byggt upp mitt liv på, har handlat om att finnas för andra, att lära andra, att lära ut något. Nu måste jag istället hitta skäl för mig själv och det inte svårt. Det gäller att ta babysteps. Jag försöker ta till mig att jag lever här och nu för att lära mig något, för att komma vidare, för att mitt liv här och nu är viktigt för hela existensen. Utan mig, utan mitt jag, skulle allt vara annorlunda. Jag är här för att lära mig gå vidare, att ta ett steg upp, att bära något med mig som höjer mig till en ny nivå. Jag har en själ hos en vän, som kompletteras genom mig, på samma sätt som jag kompletteras genom henne. Hon behöver mig, och jag behöver henne lika mycket.
* Reflektera över vad det innebär att ”leva” att ha livets gåva. Är själva livet faktiskt tillräckligt för att ge dig livsvilja?
Att leva… Att leva med svårigheter, med mödor, att bli tvungen att kämpa genom mörker. Kan det ge mig livsvilja? Ja, varje motstånd ger mig styrka. Själva livet borde kunna ge mig livsvilja. Att bara leva borde vara nog, istället för att sträva efter något jag inte vet vad som väntar. Jag vet inte om livet ger mig livsvilja här och nu, men det är till det jag strävar.