Så känns det för mig just nu. Eller jo, den räcker visst till, men kanske inte till den där extra ”Miina tiden” som jag nu syftar på.
Har så många tankar som far runt i mitt huvud nu när jag här hemma med barnen på jullov och så mycket jag skulle vilja blogga om, men i nästa stund är tankarna borta och ett barn eller två behöver min uppmärksamhet. Ändå känner jag mig väldigt avkopplande och njutningsfull på något märkligt sätt.
Hittills har vi sovit som små stockar och stigit upp vid tidigast 10.30-tiden. Utan snö har det lixom inte gjort så mycket att vi sovit bort halva dagen. En timmes utevistelse i regnblöt mark har varit fullt tillräcklig för humöret och tvättmaskinen.
Idag fick vi dock stiga upp tidigt. Klockan 7.30 ringde klockan (jag vaknade i och för sig 5 över 7) och barnen var förvånansvärt lättväckta. Vi var tvungna att stiga upp för att vår nakenfis skulle bli radiokändis. Sagt och gjort, kl.9.40 gick vi i sändning. Här finns programmet på webben http://www.radiotv.ax/files/20120104_djurhornan_podversion.mp3. Det gick helt bra och Ayleen skötte sig. Kjell är alltid lika behaglig att ha att göra med och som några så fint påpekat under dagen att vi låter så bekväma med varandra. Det blir väl så när man blottar sig i sången och bygger upp ett samarbete mellan själarna antar jag.
Det känns som den här dagen är väldigt lång och jag känner mig rätt trött nu redan vid middagstid. Ligger för tillfället i min nya, älskade ställbara säng med datorn i famnen och med Ayleen på min sjuka armbåge, liggandes tätt intill.
Jag borde stiga upp och börja med maten, men sängen är så himla bekväm och varm. Dessutom blinkar lamporna av stormen utanför, så…tja…varför påbörja något som ändå kan bli tvunget att avbrytas mitt i? 🙂 Ja, jag vet, just idag är jag lat, lat, lat och återigen jätte lat. Det är en sån dag idag. Regnet öser ner. Det är höstvindar i vintermörkret. Nä, jag föredrar nog helt klart att ligga kvar i sängen och lyssna på Glee Cast på Spotify.
