Har just nu en livmoder som beter sig som en fastkilad orm som spottar och fräser och slingrar som ett tok för att komma loss. Jag är relativt övertygad om att min livmoder fått för sig att ha tarmvred eller något liknande.
Min ägglossningssmärta har ingen lyckats klura ut vad den kan bero på. Att somliga kan känna av sin ägglossning är en självklarhet, men att man ska ligga ihoprullad till en boll och kräkas av smärta, samtidigt som det svartnar för ögonen av samma orsak, det anses inte längre som vare sig en självklarhet eller normalt. Ändå kan ingen förklara varför eller göra något för att lindra den.
Menssmärtan har man sökt förklaringar till. Man har sett endometrioshärdar i livmodern med ultraljud (det har då något annat namn, som jag aldrig riktigt lyckats uppfatta), men som jag valt att inte göra något åt. Man har varit övertygad om endometrios i buken och har gått in med titthålsoperation och hittat – INGET. Nada. Noll. Smärtan är oförklarlig.
Jag tror att smärtan har något att göra med EDS. Om det sen är slemhinnor eller muskler har jag ingen aning om, men jag känner att det måste vara något som har med bindväv att göra. Smärtan är inte normal. Långt ifrån.
Och just nu är det menssmärtan som river i min kropp. Vaknade inatt av att det kändes som om någon sparkat mig i magen. Tappade luften helt av smärtan och vek mig dubbelt medan jag snubblade ut i vardagsrummet för att inte väcka maken med mitt kvidande. Satt sedan och tittade på månskenet och andades igenom varje smärtimpuls.
För mig är det som att föda barn. Skillnaden är att det inte kommer den där fantastiska känslan efteråt när smärtan släpper, för det gör den ju inte. Och dessutom föder jag då barn 2 gånger i månaden.
Menssmärtan är sugande, rivande, bultande, skrämmande eftersom den kan pågå i dygn om jag har otur.
Ägglossningssmärtan är som knivar, spjut, blixtrande och exakt. Den smärtan är mer smärtsam än menssmärtan och det händer ofta att det svartnar för mig av smärta. Jag kan inte gå förrän smärtan börjar klinga av och när jag väl börjar gå så har jag svårt att andas, svårt att flytta benen framför mig. Men den värsta ägglossningssmärtan pågår bara en halvtimme. Jag kan se på klockan hur länge det är kvar. Jag vet att den går över relativt snabbt.
Så, nu kämpar jag med menssmärtan ännu idag. Sen klingar den av och kämpandet med att blöda 150 ml/dygn i 2 dagar för att sedan övergå till blödning om ca 80-100 ml/dygn i 2 dagar och slutligen klinga av i sakta mak. Sen väntar en lugn vecka innan ägglossningen kommer igång. Efter ägglossningen tar det ca en vecka innan min PMDD sätter igång (dock har denna blivit MYCKET bättre sedan jag började äta LCHF och jag kan faktiskt fungera normalt nu utan att min familj behöver lida allt för mycket) och sedan är det 5 dagar kvar innan menssmärtan är här.
Det fantastiska i att vara kvinna försvinner lite i glömska just de här dagarna. Samtidigt som de bra dagarna höjs till skyarna bara av att vara vardag. Det är som med allt annat. Allt har en baksida, vilket innebär att det oxå alltid finns en framsida.
Snart är min framsida här igen! *me like*
