Tack vare att Markus Karlsson, kiropraktor, tog in mig akut efter arbetstid, känner jag nu hopp om en bättre morgondag. Smärtan sitter i fortfarande, men låsningen är mindre och jag kan ta längre steg än innan. Han rekommenderade mig att vara hemma ännu imorgon och sedan återkomma till honom på torsdag. Helst ville han att jag skulle komma på onsdag, men eftersom pappa inte är hemma från sin resa till Närpes då än, valde jag att vänta ytterligare en dag.
Jag hoppas att morgondagens vila ska få mig ordentligt på fötter, för det här har inte varit en rolig dag, kan jag säga.
Fick dock njuta idag av ett samtal som värmde i hjärteroten. Är så tacksam för den relation jag har med Julinas pappa. Att kunna prata som vi gör, att kunna dela det vi gör och ha gemensamma mål är något extra ordinärt. Visst har vi våra sämre dagar vi med, som alla människor här i världen, men det känns ändå som att vi har en ovanligt bra relation.
Jag är glad att vi väntat med vecka/vecka boendet tills nu. Vi är alla mogna nu, så väl barn som vuxna, och jag tror att det är lättare att erkänna idag om något skulle gå snett eller skapa problem. Nu är det inte prestige, utan att gemensamt arbete framåt.
Så, tack, Peter! Jag hoppas vi kan fortsätta det arbete tillsammans som vi nu tagit våra stapplande första steg för. Som vi lovade varandra i kyrkan den där julen; i med- och motgång, trots att vi valde skilda vägar, för vår dotter.
Ja, jag har det nog väldigt bra, trots ryggsmärtor. Jag har underbara vänner. Jag har en älskad man som oxå älskar mig tillbaka. Jag har världens finaste döttrar. Jag har ett underbart hem. Jag älskar mitt jobb. Och jag har ett underbart ex som jag trivs med.
