Jag har blivit uppmanad att leva mer i nuet. Att se varje ögonblick istället för att sväva iväg med tankarna. Jag har en förmåga att använda min hjärna på ett ”överrörligt” sätt. Jag ligger hela tiden före i tankarna.
Sagt och gjort, jag försöker hitta tillbaka till här och nu och fokusera på att inte låta tankarna dra iväg med mig. Mindfulness. Mindfulness. Mindfulness.
På väg hem från jobbet idag försökte jag använda mig av andningsankaret. Att fokusera på andningen. Eh…det gick så där… Det ÄR ju så mycket enklare att klura ut lösningar på problem, eller tänka på andra sätt om en gammal situation, eller fundera på något oväsentligt.
Jag märkte att små, små ögonblick gick mig förlorade. Men just det ATT jag märkte det är självklart en förbättring, ett steg till förändring.
Tänk vad många ögonblick jag går miste om när jag sväva iväg i tankarna. Så dumt. Så fullkomligt onödigt.
Jag kan inte förändra det som hänt, jag kan inte påverka det som kommer att hända, men jag kan vara medveten om vad som sker här och nu. Dags att ta i med hårdhandskarna och få hjärnan att slå av på automatikens svävande.
Jag vet vilken lång väg det här är, att det inte är något som händer plötsligt och att det krävs massor av arbete, men jag vet oxå att varje litet steg, hur litet det än är, är en del av den vägen, av den processen. Så jag strävar vidare. Sakta, men säkert.
