Det griper i mig, det river i mitt hjärta, men jag kämpar på. Att ta sig an något som smärtar så djupt att sjunga är en utmaning bara i sig. Att dessutom sjunga med känsla utan att slitas sönder i molekyler är omöjligt. Jag isolerar varje liten känsla, varje liten droppe minne samtidigt som jag river murarna och kastar mig över kanten. Känner mig fullständigt blottad, naken, avklädd, sårbar.
Det gör ont. Det gör förbannat ont. Men det ger så oerhört mycket!
Jag kan inte använda mig av originalet:
Så istället väljer jag den här versionen som minnesbild:
Lisas version upplever jag som oerhört tung. En sorg som smärtar djupt. ”Jag var inte redo att ta emot dig, men du kom in i mitt liv och slet sönder allt det jag skyddat mig från för att lära mig älska dig och för att lära mig tro på att du älskar mig”. Eriks känner jag istället en tacksamhet och glädje i. ”Du älskar mig och jag är så tacksam för att du kom in i mitt liv.”
Den andra sången jag jobbar med är en sång där orden betyder oerhört mycket för mig.
Här är allt så nära
Jag stannar här ett tag
Tar det jag kan bära
och det som är idagJag vill bara andas
se färgerna igen
Sol och regn som blandas
med ro i skymningenJag har orden och följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hemHär skall dimman lätta
Och ljuset bryta in
Lägga sig till rätta
på platsen som är minJag har orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hemFår jag orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hemHör du orden och du följer dem
Till din plats på jorden
Då har du kommit hemText Py Bäckman
Musik Fredrik Kempe
Jag gör min egen version av den, på mitt eget lilla sätt, men den här versionen är närmare min än Malena Ernmans:
Ja, det är bara att inse att livets hårda är stundom svår och stundom lätt. Det gläder mig att jag får göra den här resan i mig själv. Lätt är det inte, men oj vad det hjälper mig på djupet.
