Ibland känns det som om livet rämnar under mina fötter. Som om någon rycker undan mattan. Benen viker sig, jag flämtar efter luft och jag tappar kartan som ska visa vart jag är på väg.
Smärtan just nu är ohanterlig. Den skär genom märg och ben, rakt in i själens mittpunkt.
Men smärta kan jag leva med. Det här är bara en annan slags smärta än tidigare. En jag inte har erfarenhet av, men den är fortfarande en smärta. Smärta kan besegras. Smärta kan hanteras. Och jag tänker inte förlora fotfästet, inte den här gången heller.
Rätar på mig, stirrar mig själv i ögonen genom spegeln och tänker att även den här prövningen kommer att bära med sig något som lyfter mig, stärker mig, något som tar mig till en ny nivå.
Jag vet att de som står kvar när jag kommer ut på andra sidan, de bär mig om jag någonsin faller.
Jag älskar er och jag saknar er otroligt mycket! Tack, älskade Ica, som finns där med kramar, kärlek, förståelse och mörk choklad. Precis vad en vilsen, ledsen själ behöver. Puss!
