Hela mitt liv har jag varit livrädd för att hamna i rullstol. Det har skapat ångest, hat, skräck. Har verkligen haft en sjuk rädsla för att tvingas ner i en rullstol.
Det är inte det att jag ser ner på rullstolar eller rullstolsbundna. Två mycket nära vänner har själva haft/har rullstol nu och då. Det har bara varit så oerhört svårt för mig att se mig själv i en.
Nu är jag där jag är idag och min värsta fiende ska accepteras som min bästa vän.
Jag säger inte att det varit en lätt väg och jag säger inte att jag njuter av det, men jag har tagit rullabella till mig och jag ser hur gott hon gör mig och min familj.
Men att då bemötas av tvivlande från släkt, vänner, bekanta eller sjukvård gör mig rent ut sagt jävligt förbannad. För inte kan väl någon, vid sina sinnens fulla bruk, tro att man sätter sig i en rullstol om man inte måste?! Jag blir skogstokig när jag bemöts av tvivlande ”Måste du verkligen…?” eller ”Inte ska du väl…?” Om jag inte måst, om jag inte ska, då svär jag vid allt heligt att jag inte skulle använda rullstol!
Ifrågasätt mig inte! När jag mår bra, när jag inte behöver, då kommer jag inte att sitta i rullstol. Så tvivla aldrig på min önskan att kunna gå eller stå som vilken frisk människa som helst! Jag tänker inte sitta i rullstolen ett ögonblick längre än min kropp kräver!
Igår var jag på föräldramöte i skolan. Jag funderade länge på om jag skulle vara en idiot och gå för egen maskin, eller om jag skulle svälja stoltheten och ta förnuftet till fånga och använda min goda vän. Vännen och förnuftet vann. Rullabella blev mina ben. Jag förstår varför folk reagerar, jag förstår dem när de lägger huvudet på sned, tittar beklagande och medkännande på mig.
Men det ÄR INTE synd om mig! Jag är fortfarande den jag alltid har varit! Jag har inte blivit sämre än jag varit. Jag har bara blivit klokare! Jag har blivit starkare som lyssnar till kroppen. Jag har blivit förnuftigare som tar emot den hjälp jag kan få. Men det är INTE synd om mig.
Någon strök mig över axeln och led med mig. Det är okej. Det är okej att du känner som du gör. Att du reagerar som du gör. Bara du ser min styrka, min kämpaglöd och min livsglädje. Låt mig vara den jag är, den jag alltid varit och den jag vill utvecklas till.
Att kunna ta sig fram där det behövs, att kunna vara med som alla andra på olika tillställningar, att kunna njuta av en aktiv dag med familjen ger mig så mycket. Jag är inte låst av att sitta i rullstol. Jag är mycket mer fri och rörlig nu än jag var innan!
Så finns där för mig, som så många redan gör. Ge mig en hjälpande hand när det behövs, men gör det inte av empati eller medkänsla. Gör det för att du vill! Bär mina böcker eller min matkass om du har tid över. Men gör det inte på lånad tid, utan gör på given tid! Gör det av samma orsak som du skulle göra något för en människa som kan gå för egen maskin. För att DU vill, inte för att jag kanske behöver. Var medmänniska, men gör mig inte till ett offer. Erbjud dig att skjuta stolen, men gör det inte för att tror dig vara tvungen att erbjuda hjälp, utan gör det för att du vill. Jag kommer att känna skillnaden. Och jag kommer att tacka ja när jag behöver det. Jag kommer också att be om hjälp när jag behöver det. Det är min skyldighet mot mig själv. Jag är inte så bra på det ännu, men jag jobbar på det!
Därför vill jag ge ett extra tack till Jonna igår, som erbjöd sig att ta mina böcker, som hämtade mitt te och som rullade min stol i trängseln. Inte för att hon måste, men för att hon just då vill ge mig det. Tack!