Det här med stödperson. Jag håller just nu på att intervjua de som sökt tjänsten och jag tycker verkligen att det är svårt. Ska jag välja någon som jag kan ha kul tillsammans med, eller en trygg person? Ja, både och vore förstås det allra bästa, men om det inte går, vad ska då väga tyngst?
Jag jobbar på känslan att acceptera att jag behöver hjälp och även om det inte är det allra lättaste, så går det trots allt relativt bra. Jag ligger inte vaken nätterna innan och jag mår inte dåligt inför besöken. Men det naggar lite i kanterna på min skimrande bubbla som jag gärna håller mig innanför. Den där bubblan som gör att jag känner mig normal, vanlig, som alla andra.
Att sitta framför en främmande människa och berätta att jag inte klarar av att sköta mitt hushåll är inget jag har kunnat förbereda mig på. Det bara slängdes i händerna på mig och vips var jag där. Jag har inte tagit till mig eller ens haft i horisonten att jag skulle behöva en stödperson. Ja, jag har väl blundat en aning… Men bara en aning. Innerst inne har jag vetat att det börjar bli dags, jag har bara inte tagit till mig att det faktiskt är mig det handlar om; mig Miina.
Samma gäller arbetsprövningen. Att ringa runt till företag och erkänna sina brister och be om hjälp är inte alls min stil. Jag är just nu Emma-tvärtemot till vad jag haft för värderingar, framtidsplaner och visioner. Nu gör jag en helomvändning och lär mig vad jag har för förutsättningar istället med anledning av mitt handikapp. Handikapp. Jag?! Hm. Nej, handikappad kan jag nog inte se mig som. Ännu.
På söndag ska troligtvis Nicke hämta hem en bil åt mig. Snygg är hon inte, men däremot alldeles perfekt för mig! Färdigt handikappanpassad med lift i bagagutrymmet och dessutom får jag rum med hundbur trots att rullstolen står oihopfälld.
Här är hon, pärlan min. 🙂
Hoppas börja kunna röra mig lite mer nu när jag får denna. Hoppas bara den ser bra ut när han ser den IRL.