Gårdagens sträckning av breda ryggmuskeln var ingen hit på dagens sånglektion. Kändes som någon högg mig med kniv varje gång jag försökte ta ett djupt andetag.
Sjunger just nu ”Ängeln i rummet”. Första versen vet jag precis hur jag vill tolka och andra har jag en aning om, men sen… Tredje känns det som om hon bara lagt in för att fylla ut. När jag själv sjunger alltså, inte när andra sjunger den. Så idag jobbade vi en hel del med tolkningen.
Jag blir så ohyggligt frustrerad när jag vet hur jag ska göra, men det som kommer ur mig är inte det jag tänkt mig. Förr kunde jag bli riktigt arg på mig själv, nu har jag lärt mig hantera det. Jag vet att hjärnan jobbar med det man vill ha levererat, men muskelminnet ger en annan utskrift än det man tänkt sig.
Ja, inte är det lätt inte! Känner att jag ibland inte kommer så långt som jag själv har tänkt mig, men inser oxå att jag har relativt höga krav på mig själv.
Efter sånglektionen åkte jag via försäkringsbolaget och skrev under försäkringen på nya Pärlan och sen via Godby för att prata med en möjlig arbetsprövningsplats, så idag har jag fått provköra Pärlan och jag gillar den faktiskt! Den har väldigt hög känslighet på gaspedalen, vilket är skönt för min höft. Bromsen däremot har lägre känslighet än på min 307:a, men det vänjer jag mig nog vid. Börjar oxå få grej på rullstolshissen, vilket jag INTE hade inatt när jag testade och blev en aning frustrerad… Enda jag har problem med är storleken. 😀 Jag har absolut noll koll på var jag har den ännu. Jisses. När jag parkerade fick jag kliva tillbaka in och justera. Hur ofta händer det annars lixom. Nåja, jag lär mig.
Och här är hon då; Pärlan.
