En av mina bästa kompisar har hoppat in som stödperson åt mig och hjälpt oss med städning hemma, men idag hade jag för första gången min stödperson som anställts utifrån så att säga. Behöver jag säga att det kändes rätt tufft inatt när jag låg vaken och tänkte på vad som komma skall?
Att lämna ut sig så åt någon är rätt jobbigt. Speciellt för mig som alltid varit stark och ”duktig”. Att plötsligt vara ”svag”, nej svag är inte rätt ord, i behov av hjälp är bättre, anyway. Att plötsligt vara i behov av hjälp och kunna ta till sig den hjälpen har varit en stor utmaning för mig.
Annette, som min stödperson heter, upplever jag som väldigt lätt att ha att göra med. Hon tar mig som jag är och gjorde klart från det att hon steg in här att hon är här för att hjälpa mig och inte tvärt om, vilket jag försökte mig på de första minutrarna. 😉
Att sitta sysslolös medan någon annan städar i mitt hem är inte alls min grej och det kryper i skinnet på mig för att jag känner mig onyttig, men jag tror att jag efter några gånger kommer att ha accepterat situationen och kan landa på ett annat sätt.
Nu när hon har åkt och huset är städat och fint, känns det verkligen jätte bra. Jag förstår hur mycket det här kommer att underlätta för vår familj och jag är otroligt tacksam för att jag fått den här möjligheten! Annette är dessutom väldigt behaglig rent socialt och jag tror faktiskt att jag kommer att trivas väldigt bra med henne.
Så summa sumarum känns det faktiskt bättre än jag hade väntat mig. Jag vågade inte hoppas att vi skulle hitta någon så bra. Jag är otroligt tacksam för att socialen påpekade möjligheten för oss och att det blev av just nu så att just de människor som sökte tjänsten gjorde det. Det finns en mening… Det är jag övertygad om!
