Såg idag mig själv i ett skyltfönster på stan, i en spegelbild. Det gjorde ont. Jag kan förstå hur vänner och bekanta ser mig när jag kommer rullande. Det är ju inte så här jag vill se mig själv, så det är klart att andra inte heller vill se mig så.
Just när jag förflyttar mig med rullabella är det en sån frihet, lättnad att ta mig fram, men att se mig själv på det viset gjorde verkligen ont. Jag hoppas jag en dag tar mig fram tvåfotad, vart jag än önskar. Kanske inte i det här livet, men i alla andra kommande.
Att bli gående i det här livet skulle i dagsläget ge för mycket konsekvenser. Hellre lever jag ett behagligt liv, även om jag inte gillar min spegelbild på stan än ett obehagligt liv med envishet som enda motor.
Fick frågan idag av en vän om jag vant mig med rullstolen. Nej. Hade jag accepterat den då? Nej. Men som hon konstaterade; jag har åtminstone vett nog att använda den nu. Ja, det har jag. Jag ser fördelarna. Och vem vet, kanske kommer det t.o.m. en dag när jag faktiskt accepterat den till fullo, även inom mig.