Lycka!

Idag fyller Moalie år. Vi firade henne med frukost på säng och paketöppning i morse. I väntan på att Natalie skulle komma från skolan spelade vi spelet hon fick i present. Jag frågade henne om vi skulle testa min nya rullstol som jag fått medan tjejerna varit i skolan, och åka och möta Natalie. Hon såg mycket tvivlande ut, men efter lite förklarande klädde vi på oss, tog med nakenfisen ut och skred till verket. Hon på cykel, jag i nya vrålåket och Ayleen i koppel vid min sida. Rullabella kan jag väl knappast kalla den nya stolen med tanke på att den styrs med joystick och motor.

Lyckan i Moalies ögon när hon cyklade vid min sida fick mig att hastigt vända bort blicken och blinka bort tårarna. Gångerna när vi rört oss sida vid sida när hon cyklat kan antagligen räknas på en hand. För henne var det här vidunderligt stort och för mig om möjligt ännu större. Hon fyller 8 år och jag kan äntligen umgås med henne mer jämlikt.

Moalie cyklade i förväg, för det är klart att jag inte hinner med ett cyklande barn med min maxfart på 6 km/h, för att tala om för Natalie att jag fått nya stolen. Barnens röster ekade över Solängen:

M – Nattis, nattis, mamma har fått nya stolen och hon har Ayleen i koppel och kör jättefort med en spak!!
N – Nähä!! Vad cooolt!

Natalie kom och mötte mig med ett stort leende som värmde djupt, djupt i själen.

Tjejerna cyklade hem medan jag och Ayleen tog en provtur. Det var tänkt att vi bara skulle åka upp till ”stora vägen”, d.v.s. ca 800 meter fram och tillbaka, men väl där uppe fortsatte vi längs den asfalterade vägen. Jag kunde bara inte vända hemåt. Känslan när luften smekte mitt ansikte, den friska, lite kyliga vinden, som jag inte minns när jag senast känt som orsakats av fart och inte blåst. Inga domnande fingrar, inga knivshugg i axlen av rullandet. Underbart! Ayleen som med förundran travade vid min sida, meter efter meter som avverkades på vår strapats.

Vi vände strax innan radhuset, det vill säga nästan 1,5 km fram och tillbaka och hunden fick TRAVA hela vägen! Trava! Tänk er! Hon har ALDRIG fått uppleva den farten kopplad vid min sida!

De sista gångerna jag cyklat har min kropp smärtat och ilat så pass att jag blivit illamående. De gånger det hänt barnen någon olycka har jag sprungit till dem, på ren vilja och i grym smärta. Jag har ALDRIG i hela mitt liv kunnat cykla ens 2 meter utan mjölksyra eller domningar. ALDRIG! Jag har alltid känt mig otränad och otillräcklig vid ”löpning”, cykling, skidning, skrinnande med mera. Nu satt jag där och njöt! Jag NJÖT av att vara ute! Jag NJÖT av fartkänslan, även om det inte gick fort, men ändå känslan av att kunna transportera sig själv i friska luften.

En frisk människa kan nog inte förstå eller sätta sig in i känslan av att aldrig kunna göra det där vardagliga som att gå ut och gå med familjen och njuta av det, men ni kanske kan förstå känslan när man begränsats hela sitt liv och plötsligt är det bara ren glädje.

Tårarna rann under min ”promenad”. De stiger fortfarande upp i ögonen på mig. Eufori!

Väl hemma igen studsade jag in (nåja, det var väl att ta i, men så nära nu jag kan komma att studsa fram av lycka) och utbrast till barnen ”jag bara MÅSTE testa den lite längre, så jag åkte till radhuset!”.

Natalie fnissade och svarade ”Jag gissade det! Vi tittade efter dig om du skulle komma hem, men såg att du for iväg. Jag tänkte att det nog känns för dig som att åka pulka. Tänk, nu kan vi gå ut och gå tillsammans, mamma! Du kan ju vara med oss ute nu! Och du kan röra dig mer på vår gård. Visst är det häftigt!” och hennes röst var så porlande glad och hennes blick så stolt. Tänk, hon var stolt över mig och att jag kunnat ta en promenad själv! Älskade unge!

Ja, det kändes nog antagligen som att åka pulka. Det har jag inte kunnat göra sedan jag var barn, men vem vet, kanske gör jag även det igen en vacker dag! Det känns som om jag kan övervinna alla hinder. Att jag kan ta mig vart jag vill. Att jag kan gå genom eld om så behövs. Ja, nu är vi nog nästan oövervinnerliga, jag och vrålåket. Wow lixom!

Jag hoppas vårdpersonalen som gjort det här möjligt för mig, förstår vad de ger oss, både mig och mina barn, ja hela min familj med såväl tvåfotade som fyrfotade! Innerligt tack, från djupet av mitt hjärta!