Familjen har åkt på lillajulmarknad till Jan-Karlsgården. Det här är första året sedan tonåren som jag inte är på marknaden. Jag är inte säker på att jag kan ta mig fram ens med mitt kära vrålåk till rullstol när det är så mycket snö som det faktiskt är och framför allt inte när det blir upptrampat och spårigt med mycket människor tätt inpå. Det gjorde ont att inse, men istället för att vara besviken vill jag acceptera och ta tillvara ögonblicket. Det är ju inte marknaden som gör lillajulen, det är stämningen och samhörigheten med min älskade familj och den finns där oavsett marknad eller inte. Så är det bara.
Jag tänkte att jag skulle städa undan det värsta, baka LCHF pepparkakorna och sätta mig i soffan med en sådan och LCHF glögg och blogga, men varför ska jag behöva göra allt det där? Varför inte hälla upp glöggen i en kopp, sätta mig ner och njuta av stunden och tystnaden? Så nu sitter jag här vid köksbordet men en ljuvligt doftande kopp glögg vid min sida, snön faller utanför fönstret, på Spotify rullar jullistan och jag låter orden flyta genom fingrarna. Och vet ni vad? Jag har julkänslor! Det är fantastiskt mysigt och tyst att sitta här och blicka ut över det vita landskapet utanför mitt fönster och känna lugnet tränga in i varje liten por, i varje liten cell i min kropp. Glöggen smakar underbart. Just nu spelas ”Ge mig handen min vän” och jag känner gemenskapen från när Kjell och jag sjöng den på julkonserten förra året.
Jag är så tacksam för allt jag får uppleva, allt jag får känna, allt jag får ta del av.
Jag vaknade i morse med totalt känslobortfall på vänster lill- och ringfinger. Jag kunde inte känna dem när jag rörde vid dem, kunde inte förnimma dem på/i min kropp, inga domningar, inga pirrningar, inget. Jag vände mig åt andra hållet och inväntade att känslan skulle lägga sig, vilket den också gjorde till slut. Jag förundras över min kropp. Vet inte riktigt vad jag har att vänta av den i framtiden. Men just nu är allt som det ska igen, och det njuter jag av. För några år sedan hade jag skrämts av känslan, flytt iväg i tankarna om vad som komma skall. Idag, med min mindfulness, har jag hittat tillbaka till nuet och det är jag oerhört tacksam för! Hade jag börjat grubbla, hade jag missat känslan av att återfå känslan i fingrarna, missat glädjen över det, jag kanske hade varit för orolig för att våga använda handen just nu, vilket hade gjort att det här inlägget aldrig hade skrivits. Så tack för att jag fick lära mig att uppskatta nuet!
Innan jag satte mig här tog jag ut vrålåket för att se hur det är att köra i snö. Det var…intressant! Ibland styrde jag åt ett håll och stolen gick åt ett annat. Och visst, jag körde fast några gånger när jag testade gränserna. Och ja, den stegrade sig väldigt lätt och jag fnissade när jag susade fram på bakhjulen (det vill säga stödd på tippskyddet), men den drog sig faktiskt fram! Jag kom fram på vår plogade väg och det tycker jag var väldigt skönt att få uppleva! Woohooo! Fantastiskt! Jag är inte inlåst! Åtminstone inte idag. Inte just nu. Och det är ju som faktiskt det, än en gång, som räknas.
Nu ska jag sätta mig ner och påbörja skrivandet av min första lucka och med det önskar jag er alla en riktigt skön lillajul och första advent!
