Igår skrev jag om människor som hjälpt. Jag funderade på om jag verkligen skulle skriva det här inlägget, men kände att jo, det ska jag. Jag kommer inte att räkna upp människor som gjort mig illa eller som stjälpt på andra sätt, men jag vill skriva om vilka personlighetstyper jag försöker undvika och hur jag tänker ur rent egoistisk synpunkt när jag väljer vem jag umgås med. Vill inte skriva det som ett negativt inlägg, men hoppas att jag kan få fram kärnan i mina tankar på ett bra sätt.
Först vill jag nämna lite offentliga sammanhang som i vissa situationer gjort livet mindre enkelt. Inom vården är EDS så ovanlig, att det inte alltid funnits tillräcklig kunskap för att ge rätt behandling och det tycker jag är oerhört sorgligt. Jag är så stark i mig själv, att jag kan stå på mig, men det finns så många andra som nästan knäckts av sin sjukdom och att då inte bli trodd eller att behöva slåss för att få sina rättigheter går bara inte. De faller de mellan stolarna och petas in i något mörkt skåp och glöms bort. Fruktansvärt! Här på Åland börjar kunskapen bli så pass stor, att det de kommande åren förhoppningsvis kommer att vara mycket enklare att få rätt vård. Hoppas det även sprider sig utanför våra gränser till såväl fasta Finland som till Sverige.
En annan instans som verkligen strulat för mig är FPA. Datum för beslutsgivningar som jag blivit lovad håller inte och kan dröja månader. De flesta är väldigt snorkiga och otroligt ohjälpsamma och man skyller på varandra, istället för att ta ansvar och ta reda på vad som gått fel. Jag är ohyggligt besviken på dem för att de nekat mig arbetsprövning och omskolning med tanke på att 3 läkare klassat att jag INTE kan jobba med det yrke jag har och även FPAs egen instans i Jakobstad som utreder arbetsförmåga. Hur kan då två läkare inom FPAs allmänmedicin anse att mitt yrke är det mest lämpade för mig? Jag kommer nog i ett kommande liv att få jobba på FPA för att sona min ilska mot dem. 🙂
Jag har så otroligt svårt med det där att tycka synd om sig själv! Människor som bara ser allt i svart och som tycker så synd om sig själva att de glömmer bort att det alltid finns någon där ute som har det värre. Det spelar ingen roll hur tufft man än har det, hur sjuk man än är, så blir det inte bättre av att gnälla och tycka synd om sig själv som en livsstil och kräva att även andra ska tycka synd om en. Visst, alla har vi våra svackor där livet känns piss, men när det blir ett livssätt, då backar jag. Isch. Det är dessa människor som för mig är energitjuvar som jag gör mitt allra bästa för att hålla mig borta från.
Oavsett hur illa ställt man än har det, hur jävligt livet än må se ut, så måste man fortfarande respektera andra och hålla kvar sin empati. Kan man inte det, då har man absolut inget att hämta från mig. Och som sagt, det finns ALLTID någon som har det värre i världen än just du och jag har och just därför är det viktigt att behålla sin medkänsla. Alltid.
Och så avslutningsvis den där kategorin av människor som anser sig ha rätt att bete sig hur som helst, för de har ju varit med om något hemskt, eller har väldigt ont eller är väldigt sjuka. Gah!! Herregud, vad ger dig rätten till det? Det är bara en, rent ut sagt, jävla ursäkt! Att du har det tufft ger dig ingen rätt i världen att använda det som ursäkt för att bete dig på ett annat sätt än du själv vill bli behandlad.
För en sak är viktig att komma ihåg, och det är att aldrig jämföra oss med varandra. Så många har sagt till mig att de aldrig mer ska klaga när de är förkylda när de hört hur jag har det. Eller att det är så fruktansvärt att jag blev misshandlad så grovt när jag var 17 år, att de själva tycker att deras liv varit en dans på rosor i jämförelse. Snälla ni, gör inte det! Jämför inte! Er smärta är lika viktig som alla andras! Att jag har en sjukdom som ger mig kronisk värk betyder inte att ni har mindre ont än jag har! Vi har bara olika referensvärden och olika nivåer av uppfattning av smärta, sorg, ilska, men likaså om kärlek, omtanke, lycka e.t.c.
En bekant skrev på facebook att denne störde sig på att så många klagade på att de var förkylda, när denne själv är allvarligt sjuk. Men här handlar det verkligen om referensvärden, för om man läser tillbaka ett år, kan jag garantera att denne själv klagat på sina förkylningar utan respekt för att andra säkerligen har det värre. Så när man själv blir sjuk, är det viktigt att man är lyhörd för andras referensvärden. Att ens egna förändras, förändrar ju inte omvärldens! Och framför allt; vi väljer själva VAD vi väljer att läsa! Jag har valt att inte visa mina energitjuvars statusar i mitt nyhetsflöde på facebook t.ex. Jätte enkelt sätt att slippa se det som stör oss.
Visst är det ju så att inställningen är A och O. Om jag har två vänner som är dödligt sjuka, säg t.ex. vaskulär EDS, och den ena målar fan på väggen och klagar konstant och tycker synd om sig själv utan att visa minsta empati för andra och den andra är en fighting spirit som bryter ihop ibland, men som även i de tunga tiderna ser sin omgivning och uppfattar andras känslor, är det väldigt enkelt för mig att välja vem jag umgås med.
Så mina sista ord för idag; mitt liv är vad jag väljer det att vara och jag väljer att omge mig med människor jag får energi av istället för dem som tar min energi.
