Jag sliter mitt hår just nu över det jag anser vara min rätt. Det känns som om jag slåss som en vildkatta, och inget är självklart i min världsbild. Varje ansökan skrivs automatiskt om till en överklagan i mitt huvud innan jag ens lämnat in min ansökan.
Jag är oerhört tacksam för den fightingspririt jag berikats med, för utan den hade jag givit upp för länge, länge sedan.
Imorgon kommer en kvinna till mig som har stor makt att påverka åt någondera håll och det skrämmer häcken av mig. Ser hon inte mig som den jag är, bortom mina skyddsmurar, kommer jag förmodligen att rasa samman till en kladdig geléklump. Tack gode gud för maken som kommer att finnas vid min sida och socialkuratorn som ställer upp. Jag måste fixa det här, det finns inga alternativ. Jag måste.
Tänk på mig! Håll tummarna för mig. Imorgon är det dags.
Så klart! Tänker på dig. Hela tiden.