Hela helgen har jag njutit av den fantastiska vårsolens strålar mot min vinterbleka kind. På bara en vecka har vi gått från vinterlandskap till purrande vår, helt underbart!
Igår passade vi på att plocka i ordning på altanerna, både framför och bakom huset. Jag kände att min älskade hammock fick ta plats utanför köksfönstret i år, på framsidan, för att kunna användas till förmiddagarna. Tänk att ta sin tekopp och smyga ut för att krypa upp där och njuta av fågelkvitter, humlesurr och en vaggande känsla i dagens första solstrålar!
Baksidan fick istället nya placering av solstolar och vindskyddet smyckades med två av morfars ljuslyktor.
Söndagens middag intogs i lusthuset, för första gången i år. Jag älskar att luta mig tillbaka där och blicka ut över trädgården och åkern intill. Minnen från tidigare vårar och somrar smyger sig på och blandar sig med förhoppningar om kommande tider.
Men våren för oxå med sig allt för mycket gående för mitt eget bästa. De där 20 metrarna som jag kan gå opåverkad, betyder inte att jag kan gå 5 + 10 + 5 + 15 + 10 + 15 + 5….,ja ni förstår. Jag verkar inte fatta. Mitt knä ser ut som en fotboll idag och kroppen upplyser mig om att den kommer att ta ut skilsmässa om jag inte börjar lära mig av mina misstag, gärna då någon av de första 30 misstagen.
Tänk att det ska vara så svårt att få in i skallen och som en vana, att varje gång jag ska förflytta mig utomhus, även kortare vägar, så SKA rullabella användas. I helgen har jag glatt knatat förbi henne och tyckt att det är så kort sträcka, så jag tar den nästa gång. Jepp, nästa gång…tjena lixom! Men jag lär mig nog till slut. Förr eller senare. Och känner jag mig själv, så blir det troligtvis senare, men då har jag bara mig själv att skylla. 🙂
Skulle gärna sätta mig ute på altan nu med en varm kopp te under min lila filt, men när jag tittar ut och ser att mörkret redan har fallit, känns det en aning överskattat. Tror jag sparar både te och filt till helgen istället och försöker satsa på att ta det lite tidigare under dagen.