Den 12 december 2012 ansökte jag om personlig assistans. Efter mycket om och men kom en förfrågan om tilläggsutredning där de bad mig specificera timmarna. Detta resulterade i en komplettering den 12 februari 2013 där jag ansökte om 120 h personlig assistans. Jag fick beviljat 40 h/månad. En sökning av de 10 h/vecka jag haft stödperson från hösten 2012.
Under våren framkom i utredningar att mitt hjälpbehov utöver närståendvård, är 160 h/månad. I en skrivelse till kommunen har jag avsagt mig rättigheterna till assistans i fritidssysslor och sociala sammanhang, om nämnden beviljar mig 130 h personlig assistans/månad. De beviljade mig 105 och jag besvärade mig till Ålands förvaltningsdomstol och vann.
Idag, 1 år efter min ansökan om 120 h, med två besvär som jag vunnit i Ålands förvaltningsdomstol mot kommunen gällande just personliga assistans, sitter jag idag, rörd till tårar och med en stor sten som fallit från mitt hjärta; ”Nämnden beslöt att bevilja 137,25 h personlig assistans. Det står dig fritt att välja om du vill ha hemtjänst eller att din assistent utför sysslor, men i dessa timmar ingår allt.”
Tidigare har kommunen krävt att jag ska använda mig av hemtjänst, vilket jag motsatt mig, eftersom jag önskat få vara delaktig i sysslor som t.ex. handla mat, klädtvätt m.m. Jag ville absolut inte ha hemtjänst som kom hem med mat åt mig, jag ville vara med och tillreda den själv. Med dagens beslut är det äntligen möjligt!
Dagens beslut tvingar nämnden att ge mig FLER timmar än jag själv sagt att jag kan acceptera, just för att de förlorade i ÅFD mot mig.
Så, alla där ute som kämpar, ge inte upp!! Våga överklaga, våga besvära er, och ge er inte när tjänstemännen försöker trycka ner er!
Äntligen, äntligen, äntligen, känner jag mig fri att leva mitt liv igen! Äntligen kan jag vara delaktig i familjelivet, och dessutom jobba de 3-4 h/dag som min kropp klarar av.
Tack, min socialarbetare, för att du vågade bereda ärendet som du gjorde denna gång! Och tack, Finströms kommuns socialnämnd, för att ni följde beredningen även denna gång! Jag hoppas innerligt att ni lärt er ett och annat, och att ni i framtiden inte gör samma misstag med någon annan! Och ja, jag tänker kosta på mig att säga; ”Vad var det jag sa?”!
