Nu börjar det närma sig den tid på året när vi åkte till Island, och det märks. Jag saknar, verkligen innerligt saknar, det vackra landskapet. Den isande vinden och de varma solstrålarna i kombination med de storslagna vyerna verkar ha etsat sig fast i ryggraden på mig. Varje cell skriker efter det karga landskapet och hela mitt väsen vill tillbaka.
Jag tänker sången ”Min plats på jorden”. ”Här är allt så nära, jag stannar här ett tag. Tar det jag kan bära och det som är idag. Jag vill bara andas, se färgerna igen. Sol och regn som blandas med ro i skymningen. Jag har orden och jag följer dem, till min plats på jorden, då har jag kommit hem.”
Jag hoppas jag en dag kan åka tillbaka.