Denna helg är maken på vift med jobbet. Det här ska bli vår vardag i och med att maken ska börja använda sin närståendeledighet en gång/månad. Han ska få ledigt och resa bort och vi ska ha två assistenter som hjälper oss som är hemma. Jag tror att det är jätte viktigt att man verkligen tar ut denna ledigt som närståendevårdare. Det blir en otrolig press på dem och vi vill ju alla ha våra nära och kära hos oss år efter år. Och visst är det bra att vara ifrån varandra lite nu då och ha chansen att längta efter varandra!
Jag tänker ofta på hur livet inte blev som vi planerade. Det innebär ju inte att det är något negativt med det, men faktum kvarstår; ingen av oss hade i livsplanen att jag skulle bli rullstolsbrukare.
Jag minns den förlamande svarta känslan när läkaren på genetiska kliniken i Helsingfors sa till mig 2009 att om det fortsätter som hittills så skulle jag sitta i rullstol inom 5 år. Jag trodde det gällde någon annan. Att det aldrig i livet skulle vara ett liv för mig. Jag kunde inte ta det till mig. Det tog 3,5 år. Idag är jag så oerhört glad för mitt hjälpmedel och önskar jag hade haft mod att ta emot den tidigare!
Så ja, livet har lekt rysk roulette med oss, men vi var snabbare!
Att vara handikappad/funktionsnedsatt handlar om att vårda, men inte bara vårda brukaren, utan även våra alla relationer. Och det är som sagt därför jag just nu är gräsänka. 🙂
Hösten har kommit till Åland och jag har passat på att höstmysa lite idag.
