Det har gått 3 år sedan vi väcktes den där natten. 3 år av tomhet. Det gör fortfarande väldigt ont. Kanske hann jag inte sörja, kanske fanns det inte utrymme för min sorg där och då. Kanske är det bara så att smärtan aldrig helt kommer att ebba ut.
Visst var vi beredda, det var ju en välsignelse att hon inte längre behövde plågas, ändå blev det så chockartat för mig när hon verkligen var borta. Hon skulle aldrig få se barnen växa upp, aldrig finnas där, aldrig vara en del av vardagen.
Hon blev fri från alkoholismen, fri från det destruktiva förhållandet hon levt i efter skilsmässan från min svärfar, hon kom tillbaka till oss som mamma, farmor, mormor, svärmor och syster. Då kom istället sjukdomen som tog henne ifrån oss.
Jag minns när vi träffades sista gången i hennes lägenhet, känslan av att faktiskt få träffa henne för första gången någonsin. Hon var verkligen nykter och hennes varma personlighet var som en lenande hand för själen. Så minns jag henne. Omtänksam, givmild, empatisk. Och jag är tacksam att vi fick ha henne ett år. Jag önskar bara att det där året hade blivit så många fler.
För evigt saknad, för alltid ihågkommen. 2012/05/16/kampen-ar-over/
