Barnen har somnat, vovvarna har gått till sina burar och bäddat ner sig bland fällar och filtar och solen har för länge sedan gått ner. Tröttheten känns nästan övermäktig. Jag tänkte nästan skriva ”konstigt att man kan bli så där olidligt trött helt plötsligt”, men sanningen är att det inte är det allra minsta konstigt. Dagen har varit full av liv och rörelse och underbart väder.
Minst har varit i Vikingabyn på utflykt med sin klass, mellerst har varit på seglats med Albanus med sin klass. Under tiden har jag jobbat och försökt skriva klart ännu ett bemötande till ÅFD (undrar om de någonsin kommer att ta slut?!). Kvällen avslutades med konsert för de två äldsta, medan maken, jag och minstingen har varit på vårfest i skolan. Så nej, det är inte alls konstigt att tröttheten är så stor. Det är helt naturligt och förståeligt och faktiskt ganska skönt. Det ska bli underbart att krypa ner under täcket och sätta igång en serie på plattan i väntan på att få hem maken från kvällens golfrunda. Det hette att han skulle vara hemma allra senast kl.23, men än har jag inte hört av honom, så risken är att slagen kanske inte stått helt på hans sida denna kväll.
Imorgon är det dags för minimaraton för de två yngsta. Får se hur det går i år, om deras kroppar klappar ihop fullständigt, eller om de får njuta av prestationen!
Och med det säger jag godnatt och önskar er alla vackra drömmar!