Min magnolia blommar med ett tiotal blommor. Min stackars, lilla krake, som knappt växt något alls sedan jag fick den och som bara blommat med en eller två blommor de senaste åren, om den blommat alls. Kanske är det därför det gör ont idag.
Allt blir fel, inget duger och det känns som om jag kvävs av upprörda känslor. Önskar jag kunde få göra som tonåringen; sätta mig i ett hörn och sura, eller skrika och härja, ignorera världen, vad som helst bara känslorna fick möjlighet att strömma ur mig!
Ni vet när livet lixom faller platt som en pannkaka. Förr skrämde det häcken av mig när de här dagarna kom. Jag gjorde allt för att dölja det och låtsades som om inget hade hänt. Någonstans inom mig trodde jag att det var fel att vara låg. Att det var något slags kvitto på att man misslyckats med sin positiva syn av livet. Idag vet jag att de här låga dagarna finns där för att jag ska få en andningspaus, ett utrymme för mig själv.
Min smärtpsykolog förklarade för mig att de här gråa dagarna är ett bevis på mognad, att jag ska vara tacksam för att dagarna kommer. Det är då jag återhämtar mig och kroppen går ner på sparlåga för att sedan få en ny start och orka ge det där lilla extra som jag alltid vill göra. Han jämförde det gråa med att hoppa från kanten av en djup bassäng. Om man sätter ut händerna när man landar i vattnet, så man stoppar upp farten och inte når botten, kräver det mycket kraft att ta sig upp till ytan igen. Men om man tillåter sig att sjunka ner till botten, kan man sparka ifrån med benen och komma som en projektil till ytan.
Så tack för denna gråa, tunga dag! Imorgon lyser solen på mig igen och jag har återhämtat en del av mina förlorade krafter.
