Så är sista dagen på sommarlovet här. Det har varit en relativt kall sommar med värme som startade först i slutet av juli. För min del har avsaknaden av värmen varit en fördel för kroppen. Nu de sista veckorna innan sommarlovet har vi fått njuta av strandväder och gassande sol och det ser ut att fortsätta resten av månaden.
I början av sommaren hade både jag och Nicke semester. Båda de två äldsta skaffade sig pojkvän där i början av sommaren och dessutom tog äldsta moppekörkort, vilket har resulterat i killbesök av olika slag. 🙂 Äldst jobbade nästan hela juni och känslan att se henne åka iväg och komma hem på moppen sin var svårsmält. Det kändes som om någon hade räknat på fel på åren, att hennes år och mina år skilde sig åt, men nu har jag vant mig. Fågelungen lämnar boet för längre och längre flygturer. En dag är hon helt utflugen. Det är som det ska vara.
På något sätt börjar ändå sommaren för mig vid midsommar. Kanske för att vi vuxna oftast inte har semester innan dess.
I månadsskiftet juni/juli hade vi besök av käraste Norge-svägerskan med familj i några dagar. Underbart att få träffa dem igen! Avståndet är allt för stort. Minst saknar sina kusiner mycket märker man och hon hade nog önskat att tiden kunde fått stå still.
Första helgen i juli fick jag och maken egentid då min kära assistent tog med sig de två yngsta tjejerna till sin syster på fastlandet för en ridhelg medan äldsta tjejen var hos sin pappa. Den helgen har jag packat in i ett rött paket med guldsnören i mitt hjärta som jag kan öppna och titta på med tindrande ögon nu som då. Tack, tack och återigen tack! Det var otroligt bra för både mig och maken och även för barnen att få egentid! <3
I mitten av juli började kalasandet. Först var det min tur att firas med mysig grillkväll på vår gård med efterföljande vattenkrig. Jag är så tacksam och glad för alla fina människor som finns runt mig! Tyvärr fick vi även dåliga besked just den dagen. Min morfar som åkt in till sjukhus med magsmärtor, visade sig vara full av cancer. Smärtan och sorgen över att veta att hans tid faktiskt kommer att ta slut var förlamande. Att han vid en ålder av 89 år skulle ha begränsad tid kvar även om han skulle vara frisk, var inget som jag tagit till mig. Morfar var den piggaste av alla, den som alltid skulle leva. För evigt. Men inte nu. Inte med cancer överallt.
Efter mig var det mamma som skulle fira sin 60-års dag. Morfar hade en order; dagen ska firas utan minsta sjukdomsmoln på himmelen. Så vi firade med buller och bång, skratt och glädje. Bakom det kalasandet låg måååååååånga timmars arbete för mig, det mesta i det dolda i form av överraskning för mamma. Varje minut, varje ögonblick av blod, svett och tårar var det värt! Och än idag kommer glädjen över mig, för vilken fantastisk fest det blev!
Följande vecka bar det av till Närpes på semester och för att få vara med på min kusins bröllop. Min vackra kusin! Tänk att hon nu är gift. 🙂
Bröllopet var på lördagen och på söndag åkte vi till min morfar för att ta farväl. Sköterskorna hade sagt att han snabbt blev sämre. När vi var där var jag säker på att han skulle tvingas vara med i livet många månader till. Han var så pigg och så medveten. Vi hoppades alla att det skulle få gå snabbt, men i mina ögon såg det tyvärr inte ut så.
Följande natt vaknade jag av att jag mådde oerhört illa. Efter ett tag slumrade jag till och drömde att morfar var hos mig. Vi stod framför en öppen dörr som han stängde fast. Jag öppnade den igen och han stängde åter fast den. Jag i min tur öppnade ännu en gång och så höll vi på. Det slutade med att jag öppnade dörren och den förblev öppen. Någon timme senare vaknade jag av att pappa och mamma for iväg med husbilen (vi bodde båda på pappas fina strandtomt, vi i husvagn och de i husbilen). Jag förstod att morfar somnat in.
Sorgen var enorm, blandad med lättnaden över att det gick så fort. Han dog i sömnen. Vi bestämde oss för att fira semestern så glädjefylld vi bara kunde, för barnens skull, och vi gjorde vårt bästa för att de skulle få fina minnen. Själv kände jag mig som en krossad vindruta, men för varje solnedgång där vi husvagnen, blev andetagen lättare att andas.
Vi hann med både Wasalandia och Tropiclandia, shopping i Vasa och besök hos finaste Margaretha med familj!
Vi åkte upp till Kronoby och träffade min kära väninna med familj och fick njuta av några sköna dagar med dem. Tillsammans gick jag och maken min med dem på Scorpions konsert. http://svenska.yle.fi/artikel/2015/08/02/rullstolslaktaren-glomdes-bort-pa-scorpions-konserten-i-jakobstad
Sedan for vi tillbaka till vårt lilla paradis i Närpes. Semestern avslutades med att vi följde min älskade morfar till den sista vilan, för att sedan åka ner till Nagu på snabbvisit innan vi tog färjan hem till Åland. Nog var det skönt att komma hem efter 2 veckor och att dessutom få komma hem till sommarsolen som äntligen hittat fram! Jag är oerhört tacksam för de vänner som finns där just när man som bäst behöver dem. Att Margaretha tog emot oss med öppen famn samma dag som morfar dog, och delade med sig av sitt hem med glädje och kärlek. Att vi kunde, hipp som happ, svänga in via Nicke och Becka och få fylla på vattenkaggen och dessutom låna svart kostym till begravningen. Att Mia och Peter öppnade sitt hem för oss och underhöll oss och även lät mig ha mina egna stunder, lät oss vara som vi behövde, även om jag var mer omtöcknad än jag vanligtvis är. Och jag är tacksam för min fina släkt som i sorgen förenas med skratt och glädje och som kramas och torkar tårar. Ni är guldvärda allesammans!
Nu har vi varit hemma en vecka och hunnit njuta av strandmys, jag och de två yngsta, medan maken jobbat. Igår var jag första dagen på jobb och på måndag börjar vardagsrutinen igen. Barnen ska till skolan, äldst börjar 9:an, mellerst 7:an och yngst 5:an. Tiden går, som sig bör, och jag följer med som en båt på havet. Ibland är vattnet lugnt, ibland är det stora vågor, men alltid finns det en hamn som väntar.
Nu börjar arbetet med politiken. Jag ska visa vem jag är, vad jag vill och jag ska göra mitt allra bästa för att komma in i såväl kommunpolitiken som i lagtinget!
