Igår satt jag på julkonsert med Carola och efter andra låten kände jag besvikelse över att inte rysa av välbehaglig julkänsla. Tankarna gick till den gröna gräsmattan och regntunga moln. Men så bestämde jag mig för att det ju faktiskt bara är jag själv som kan välja att känna känslan eller inte. Eller framför allt ska jag väl säga att det är jag själv som väljer om jag blockerar känslan genom stress över att julen går så fort.
Vad är det som gör julen? Vad är det som skapar känslan? Inte är det snön, eller dignande julbord eller julklappar och julgran. Det är den mysiga förnimmelsen inom mig av lugn och ro och gemenskap och kärlek. Att vara tillsammans med tindrande ljus och förväntan i luften.
Så idag njuter jag av julmusik på radion, juldoftande ljus, liten julgran som minstingen hämtat hem från skogen, nystekta julköttbullar och små paket till lördagen när vi firar lillajul. Jag tänker tillbaka på mina barndomsjular och förundras över att jag som alltid firat med bara familjen, vilket jag älskat, plötsligt vill ha så många runt mig. Jag vill ha mamma, pappa, mina småbröder med deras familjer, mina egna barn och deras respektive, min älskade man, mina närmsta vänner… Ja, plötsligt har mitt julfirande från 5 personer blivit så mycket mer. Mina förväntningar på vad jag själv ska prestera har ökat lika lavinartat. Nu ska jag bromsa mig själv och njuta av stunden.
Konserten då? Jo, den var nära och innerlig. Hon avslutade med O helga natt och sedan allsång Stilla natt, vilket gav mig rysningar enda ner i tårna. För mig var det helt otroligt magiskt när hennes kapellmästare Johan Röhr sjöng ”Mary did you know”. Oj, vilken röst och oj vilken känsla! Här med en annan sångare:
Det känns bra i hjärtat, i själen, att blicka ut över julstjärnorna i fönstret och med ett leende känna att allt är tillräckligt, här och nu.
