2010 – Dag 04 Mina rädslor
Denna lucka blir en tillbakablick på 2010 när jag var på väg ut ur min svåra ångestperiod. Att leva med panikångest är begränsande, skrämmande och mycket utmanande. Psykisk ohälsa syns sällan på utsidan. Man bär det ofta inom sig och vill inte att andra ska få veta. Psykisk ohälsa är än idag ett sjukdomstillstånd som det talas för lite om.
Ibland när jag berättar om min egen psykiska ohälsa, bemöts jag av ”Har DU ångest? Det trodde jag aldrig.”. Varför inte? För att jag är så positiv? För att jag är öppen? För att jag är social? För att jag är stark? Just de egenskaperna är lika vanliga vid psykisk ohälsa som för icke drabbade. Att må psykiskt dåligt, anser jag ska bli lika självklart i samhället som att må fysiskt dåligt. Alla kan drabbas av magsår. Alla kan halka på isen och slå svanskotan. Alla kan lida av någon genetisk avvikelse. Få höjer på ögonen åt det. Lika självklart ska psykisk ohälsa bli för samhället.
För mig handlar det med största sannolikhet om min grundsjukdom. Det finns klara samband mellan EDS och påslag i autonoma nervsystemet. Till exempel ger ökad smärta mig samma fysiska symptom som en ångestattack skulle göra. Det gör att när min smärta ökar, ökar kroppens ångestreaktioner. Om jag då inte uppmärksammar smärtan (vilket jag inte alltid gör, då kroppen vänjer sig vid smärttillståndet snabbare än den som inte är drabbad av EDS) kan kroppen gå igång så att säga. Om jag då släpper iväg hjärnan med de fysiska reaktionerna, kan jag snabbt komma till ett konstant ångesttillstånd. Jag kan idag sära på mina fysiska reaktioner och de som startas av en händelse som kan leda till ångest, vilket gör att jag kan studera mig själv utifrån på ett annat sätt. Jag kan känna fysiska symptom utan att det dra igång ångest i huvudet, så att säga. Jag har lärt mig att stödja det parasympatiska nervsystemet bättre, vilket gör att de kroppsliga reaktionerna går ner, även när smärtan går upp, vilket gör att jag idag i princip är helt fri från ångesten.
2010 var jag som sagt påväg ut ur min ångest och skrev så här i lucka nr 4:
Jag har alltid varit orolig i min kropp och själ. När jag var liten var jag mörkrädd, rädd för höjder, rädd för karuseller. Idag är jag rädd för att förlora kontrollen. Jag bär med mig panikångest som gör att jag inte tycker om att åka flyg, båt, buss, hiss, tåg e.t.c. Jag har höjdskräck (som dock inte ger mig panikångest, men kraftigt obehag). Jag har en slags klaustrofobi.
Jag är rädd för att få panikångest, vilket ger mig panikångest. En paradox, men som är väldigt verklig när man lever med det.
Jag vet hur jag ska hantera det, men vissa dagar finns inte orket där och ångesten väller fram.
Jag glömmer aldrig hösten 2009 när min ångestperiod startade och hur intensivt jag jobbade med mig själv under våren 2010 för att hitta min väg ut.
Alla människor blir rädda någon gång. Alla mår dåligt någon gång. Att kunna erkänna det är att erkänna andra med samma upplevelser. På så sätt kan vi minska samhällets förutfattade meningar och minska tröskeln till erkännande av psykisk ohälsa.
