2012 – Dag 09 Människor som har hjälpt
För mig har besöken vid Orton varit oerhört viktiga. Dels är personalen oerhört kunniga och specialiserade, men framför allt har gemenskapen bland oss deltagare varit viktig för mig. Att helt kunna vara med på egna villkor är fantastiskt. Det är ingen som höjer på ögonbrynen när man stapplande tar sig i bassängen, eller att man stiger upp en stund eller lägger sig på golvet under en föreläsning. Och när man fått jobbiga besked eller har mycket ont, finns människor som ser och vet, men som låter en ha just den attityd man behöver där och då. Ibland behöver man en kram och en axel att gråta ut mot, ibland behöver man få skratta så tårarna rinner, och alla varianter däremellan är okej.
Jag har fått vänner för livet under mina perioder där och jag vet att jag det facto har påverkat människor som varit där med mig. Någon har accepterat hjälpmedel de tidigare inte kunnat tänka sig ha, andra har påbörjat processen om personlig assistans och någon har inspirerats av mina metoder att handskas med sjukdomen.
Sedan 2012 har jag gått från stödperson till personlig assistent. Den byråkratiska vägen har varit jäkligt tung och snårig p.g.a. felaktigt förfarande hos kommunens socialtjänst (tänk om min första socialarbetare kunde komma tillbaka!), men hjälpen från assistent är enorm!
Idag har jag 38,5 h/vecka beviljad assistans + vid behov kvällstid för arbete och samhällelig verksamhet. Assistenten ger hjälp med det jag måste och det jag behöver, för att jag sedan ska kunna göra det jag vill.
När jag tänker tillbaka på människor som hjälpt mig inom vården genom åren, så är det första namnet som kommer upp; Micke Iström, min ergoterapeut. Han tänker utanför boxen, han lyssnar och förstår och han krigar för sina klienter. Det finns inga ord för den tacksamhet jag känner för den människan. Utan honom hade jag inte haft mina rullstolar, jag hade inte haft mina axelstöd, och jag hade inte accepterat min sjukdom som jag gjort idag.
Jag citerar mig själv från 2012:
Att omge sig med människor som låter mig vara den jag är, med mina fel och brister, i dur och i moll, är av största vikt för mig. Det finns så många fina människor där ute som finns där varje gång jag faller, som lyfter mig och stöttar och det uppskattar jag enormt! Det är genom er jag fått luft under mina vingar när jag landat på en lite för ruggig och kal plats.
Det finns så många jag borde nämna, men summa sumarum; människor som hjälpt mig genom åren är människor som är ärliga, öppna, som inte spelar eller hymlar, människor som står för vem de är, som accepterar mig både de bra och de dåliga dagarna, människor som GER mig energi, som är positiva och förväntansfulla inför allt som ligger framför oss! Tack, alla ni som funnits där för mig i stort och smått! Jag hoppas ni ser de små vardagstingen som för mig är stora stjärnstunder som etsar sig fast i mitt hjärta och i min själ! Tack!
Så tack, från hjärtat tack, för att ni finns där och för att jag får vara den jag är! Idag åker jag till en av mina änglar; min rehabläkare som jag träffar för tredje gången. Hoppas jag ser honom som en av mina änglar även efter besöket.
