2012 – Dag 12 Hur jag hanterar motgångar
Jag försöker se motgångar som något man utsätts för att man är kapabel att hantera dem. Jag vill gärna tro att man växer med varje motgång.
Jag fick mig ett gott skratt när jag läste senaste epikrisen från rehabiliteringen där smärtpsykologen uttrycks sig så här i sin lilla del: ”Anpassningsprocessen till sjukdom verkar ofta gå via motstånd, även beträffande medel som klart hjälper henne.”
Ja, när det gäller motgångar hälsomässigt, då är det kanske så att jag är rätt krass på att ta dem. Då vill jag nog hellre stampa i golvet, spotta, fräsa och skrika en aning. 🙂
Men som jag nämnde i inledningen, så vill jag gärna tro att motgångar är ett sätt att växa och att utvecklas genom. I början blir jag oftast frustrerade som sjutton, men när frustrationen lagt sig, är det jävlar anammat som kommer fram. Jag SKA överbevisa, jag SKA klara det. Och sedan kommer insikten att detta leder in mig på något nytt som jag ska ta emot med öppna armar.
Så här skrev jag 2012:
En motgång är för mig en lärdom, en ny chans, en ny möjlighet. MEN det tar ett tag innan jag kommer till den insikten. Allt startar med en explosion av ilska och frustration, sedan tar överlevnadsinstinkten över, sakta, men säkert. Och om det är något som representerar mig, så är det envishet och målmedvetenhet och det är väldigt svårt för mig att ”ge upp”, även om jag ser att jag kanske är på väg att förlora.
Jag inser att även om jag utvecklats mycket i personlighet på andra plan, så är mitt sätt att hantera motgångar i grund och botten den samma. Från ilska till överlevnad.Eller som mamma brukar säga; det som inte dödar det härdar.
>
