2010 – Dag 17 En tung tid
2010 skrev jag hur det var att få diagnos och efterdyningarna av det som ledde till grav panikångest. Det har nu gått 5 år och jag är tacksam för att jag själv gått igenom en så pass tung period i livet eftersom det har givit mig en större uppskattning om det lilla och större empati.
Nu under senare år har jag under min rehabilitering pratat en del om det här med panikångesten med min smärtpsykolog som man alltid träffar när man är där. Han har genom sin forskning hittat ett klart samband mellan överaktivitet i autonoma nervsystemet och EDS. Detta gör att de kroppsliga symptomen är kraftigare hos oss med EDS, vilket då ofta leder till att hjärnan så att säga hakar på. För att tala klarspråk kan alltså värken eller något annat i vår kropp ge ångestliknande symptom. Hjärnan tror då att det är fara på antågande och förbereder kroppen för flykt. Hjärnan registrerar faran och symptomen och reaktionen blir då en ångestattack.
Idag får jag fortfarande kroppsliga reaktioner, men ångesten är i princip inaktiv. Av värken kan jag få hög puls, stickande i läpparna, domningar i händerna, tryck i bröstet o.s.v. Men det är som om hjärnan står bredvid och skakande på huvudet fråga sig själv ”eh, vad i hela fridens dagar sysslar du med, kroppen?! Meddela när du är klar så kan vi fortsätta med det vi höll på med.” Skulle jag stängas in i en hiss är dock risken stor att jag får en attack. 😉
Just nu deltar jag i en stor studie i Finland om EDS där min smärtpsykolog är en av utredarna. Bland annat studerar de den mentala hälsan. Det är intressant och ska bli spännande att få läsa utredningen när den är färdig! Jag tror denna studie kan hjälpa till att få rätt hjälp åt oss med EDS när det gäller den mentala biten.
2010 avslutade jag med dessa ord och de får bli mina avslutningsord även denna gång eftersom de 5 år senare är lika viktiga och lika aktuella:
Man är aldrig ensam om att gå igenom tunga perioder i livet, även om det känns så just då. När det känns som allra tyngst, tänk på att det är när det är som mörkast som stjärnorna syns allra bäst!
