2010 – Dag 20 Det här får mig att gråta
Liksom dag 19 kommer denna dag att postas i efterskott.
Att röra mig till tårar är lätt. Jag blir djupt berörd av sång, av kärlek, av uppskattning, av tacksamhet m.m. Men av sorg, smärta eller besvikelse biter jag ihop och blir tyst. I de fallen blir tårar för mig en spricka i min borg, i mina murar. Då vill jag helst gråta ensam.
I höstas var jag på DUVs 50-års firande och fick lyssna på Pär Johansson som grundat Glada Hudik teatern, en teater med utvecklingsstörda och normalstörda. Hans föreläsning fick mig att ömsom gråta av skratt och av sorg och framför allt för att jag blev så oerhört berörd av hans ord. Än idag när jag tänker på det, rörs jag till tårar.
Han berättade bland annat om föräldrarnas skam när de första gången spelade upp sin pjäs inför publik och hur dessa föräldrar gick från skam och förtvivlan till stolthet och uppskattning. Om tjejen som det tog 2 år innan hon kunde komma med och öva på scen som sedan stod på melodifestivalen med sina vänner i pausnumret och sjöng Sverige Sverige inför miljoner tv-tittare. Och om mannen som betydde så mycket för hela gänget, som somnade in i somras. Om tjejen och killen som funnit varandra, paret som hittade varandra genom teatern. Om ni inte sett ”Hur många lingon finns det i världen” och ”Hur många kramar finns det i världen”, se dem!
Och jag gråter över engagemanget kring HBTQI, av glädje för den öppenhet det finns där ute! Och jag gråter av glädje över flyktinghjälp där människor engagerar sig så stort! Och jag gråter över den djävulska mobbning som finns.
Jag vill att mina barn ska växa upp i ett samhälle som är öppet, som är för mångfald och som är för jämlikhet och jämställdhet. Allt arbete för att skapa den världen, rör mig till tårar. Och jag kan med glädje och stolthet säga att jag är en del av det arbetet, att jag bryr mig och att jag engagerar mig.
Och med de orden tänder jag det fjärde ljuset här på bloggen.
