Förra veckan var jag på rehabilitering i Helsingfors. Jag skröt om min axel som varit smärtfri sedan jag fick blindtarmsinflammation i början av januari och då medicinerades mot inflammationer i mjukdelarna. Det som har varit negativt är att min rörlighet i axeln varit nästan noll och styrkan nästan helg gått upp i rök.
De kunde konstatera att fasciorna i armen var nästan helt fast och de jobbade dem lösa igen. Ont som tusan tog det, men jag insåg att det gav lite, lite ökad rörlighet. Men nu börjar jag inse att den där rörligheten och mjukheten i armen trots allt inte är odelat positivt, för vips börjar smärtan komma krypande och själva axelleden känns rejält lös, trots att den är fast.
På fredag ska jag göra ultraljud av den, så får vi se om vi får något svar på vad det här beror på och vad man kan göra åt saken.
Just nu känner jag att det kanske trots allt är bättre med en orörlig arm som sitter fast, än en överrörlig som gärna tar ut skilsmässa så fort jag tänker tanken att använda den.
Ingen ska påstå att inte min sjukdom är intressant! Det är intressant att leva med den och jag slår vad om att det är intressant att försöka räkna ut vad man kan göra åt saken för den som behandlar mig. 🙂
